Att stödja en sörjande

  • Våga ta kontakt och “störa”! ”Jag hörde om din mamma, jag är så ledsen. Jag undrar hur du har det?” Den som sörjer har ofta inte ork att själv höra av sig.
  • Var inte rädd för att säga fel, blir det fel går det alltid att be om förlåtelse. Vet du inte vad du ska säga kan du säga just det: “Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är så ledsen över det som hänt.”
  • Det viktigaste är inte vad du säger, utan att du visar att du vill, vågar och orkar lyssna.
  • Fråga om du kan hjälpa till med praktiska saker. Sorgen gör det svårt att orka med sådant som att laga mat och städa.
  • Var inte rädd för tystnad eller tårar.
  • När man är nydrabbad och i chock kan man i affekt säga saker som kan vara svåra att höra. Viktigt att inte ta åt sig då, och orka finnas kvar vid personens sida ändå.
  • Håll kontakten. Fortsätt att finnas kvar och höra av dig även efter de första månaderna.
  • Ha förståelse för att vissa dagar är svårare än andra. Det är vanligt att bättre dagar följs av sämre, man brukar kalla det för att “sorgen är randig”.
  • Undvik att ge “goda råd”.
  • Undvik att lägga skulden på någon för det som hänt.
  • Acceptera att du inte kan ta bort smärtan. Du kan däremot dela den en stund.
  • Undvik att försöka trösta, t ex med fraser som ”Han har det bättre nu”.
  • Undvik att föra in samtalet på dig själv, eller jämföra med dina egna upplevelser.
  • Säg inte att du vet hur det känns, om du inte varit med om precis samma sak.
  • Sorgen följer ingen tidtabell. Undvik att säga sådant som ”Mår du inte bättre nu?” eller “Nu har du väl kommit över det?” Sorgen pendlar fram och åter och det tar ofta mycket längre tid än vad omgivningen förväntar sig.
  • Var medveten om att alla sörjer olika. Inget sätt är mer rätt eller fel än något annat.