Gästbok

Varmt välkommen att skriva i vår gästbok!

Tänk på att inte skriva sådant som kan såra eller ge annat obehag. Skriv inte heller namn eller andra uppgifter om personer om du inte har deras samtycke. Det är inte tillåtet att använda gästboken för att göra reklam. Inlägg som bryter mot dessa enkla regler kommer att tas bort.

Plötsligt rasar världen samman. Det yttersta som bara händer andra har drabbat oss. I ett slag förändras livet för att aldrig mer bli detsamma igen. I SPES kan du träffa andra i samma situation och se att det går att överleva fast det inte känns så, när det händer. När en älskad familjemedlem eller vän tar sitt liv, kastas vi in i det totala djupet. I en avgrund som slukar allt man är och allt man står för. Den första chocken är förlamande och ofta svårare att komma ur än vid andra dödsfall. Vi börjar direkt söka efter orsaken och svaren till varför för att försöka göra det begripligt hur detta kunde hända och vi hittar tusen orsaker till skuldbeläggning, allt vi “borde” ha gjort och allt vi “har” gjort. Det är svårt att tala om suicid, ibland till och med inom familjen. Många i vår omgivning vet inte hur de skall bete sig och därför får vi ofta uppleva att vänner och bekanta inte vågar möta oss, vi blir lämnade i tystnaden. Andra gånger utsätts vi för hurtiga kommentarer som “livet går vidare” och ”har du inte glömt än?”. I SPES vet vi att “livet går vidare” men inte det liv vi levde innan. Vi måste hitta ett nytt liv, ett liv som är levbart för oss. Och vi måste bygga ett nytt nätverk, det gamla raserades ju när ett för oss viktigt “livsrum” försvann. Och glömmer – det gör vi aldrig. Vi behöver varandra för det är bara vi som förstår, som kan stötta varandra oavsett hur många år som förflutit sen den dagen det hände. Vi har upplevt sorgen, saknaden och smärtan i vår verklighet.

Pirjo Stråte, ordförande SPES i Stockholm

53 Replies to “Gästbok”

  1. Det är bara 10% av de som tar sitt liv som lämnar ett brev efter sig. Min son tillhörde dem men brevet väcker bara fler frågor. De är just människor som är vänliga, glada och hjälpsamma. Oftast kreativa som är skörare som mår psykiskt dåligt och tror att alla hade det bättre om jag inte fanns. Naturligtvis är man inte vid sina sinnes fulla bruk när man gör det. Vi har hört berättelser även av dem som överlevt ett självmordsförsök och de säger att de blev bara svart och att man inte har något minne av själva handlingen. De ville inte oss illa och förstod inte vilken sorg och smärta dom lämnade oss med. Det är det som sorgeresan handlar om att en gång acceptera att vi aldrig får veta varför och att dem kommer aldrig tillbaka.

  2. Tiden läker inga sår. Vad är det för ordspråk ens? Jag tror att man bara vänjer sig med att leva med det. Att man bara är tvungen att knuffa bort dendär gnagande känslan i hjärtat som nästan vill förstöra en, bara för att klara av att överleva.
    Man tänker på det hela tiden. Ordet ”varför” är en återkommande fråga. Och nu efter snart 3 år är den tanken fortfarande där, varje dag, tillochmed flera gånger per dag. Varför?

    Min mamma valde att ta livet av sig för snart 3 år sedan. Och det var jag som hittade henne, hängandes där i garaget. Jag bara skrek, rakt ut! Tårarna strömmade ner för kinderna. Kunde inte förstå. Kunde inte se. Jag sprang så fort jag bara kunde. Och när man står där å ens hjärna går på högvarv med tusen olika tankar. Ilska, rädsla, sorg. Allt kändes i dendär stunden. VARFÖR!?

    I våran familj och alla runt om oss är det absolut ingen som förstår varför detta hände. Skulle jag beskriva den gladaste människan jag visste skulle jag säga att de va min mamma. Hon har aldrig sagt att hon har varit deprimerad eller haft ångest eller på något sett mått dåligt och det är inte heller någon som sett att det har varit någon sådant heller. Jag förstår ingenting…
    I början trodde jag faktiskt att det var någon som mördat henne. Att dom bara hängde upp henne där för att dölja det.

    Men finns det någon som varit med om typ samma? Som kanske fått med ett brev eller liknande?

    Tacksam för svar ❤️

    1. Hej C, jag vill börja med att verkligen beklaga din förlust!

      Ordspråk, myntade begrepp, ibland till och med vanliga ord vi använder kan få en helt annan innebörd än det vi varit vana vid att inte behöva tänka på – fram tills när vårt livs trauma drabbar så skoningslöst.
      Du är inte ensam, vi som träffas på öppen träff pratar ofta om det faktum att det är eller kanske blir, så väldigt viktigt hur vi använder våra ord. Och hur andra använder dem med.

      Dina ord om att inte ha upplevt några tecken, ingen varning är vi också vana vid att höra, om och om igen.
      En del får brev eller meddelanden, men det är inte så vanligt som man kanske tror.

      Jag tror att du kan uppskatta att få träffa andra som förlorat som du. Om du vill så kom till en av våra Öppna träffar. Eller maila så ordnar vi ett enskilt samtal med någon av oss som verkar ideellt inom SPES. Vi är alla efterlevande till någon som tagit sitt liv så vi vet att vi möts på villkor som inte finns någon annanstans.

      Du är varmt välkommen, C!

      Se mer på hemsidan http://www.spesistockholm.se
      epost: kontakt@spesistockholm.se

      Vänligaste hälsningar
      Maja
      SPES i Stockholm

  3. Det värsta har hänt, mina barns pappa är död.
    Kan fortfarande inte förstå att det är sant.
    Han tog sitt liv för ca en månad sedan. Han som hade så mkt att leva för. Varför??
    Två vuxna fina barn, fyra underbara barnbarn.
    Jag försöker att förstå men det är svårt.
    Mina vänner har fullt upp med sitt och har egna problem så dom är inget stöd.
    Jag pratar mkt med min yngsta son som är 28 år. Det hjälper lite grann.
    På jobbet försöker jag att vara som vanligt men det är svårt. Drar mig undan ibland och gråter. Mina arbetskamrater vet vad som har hänt men dom verkar tro att allt ska va som vanligt eftersom det har gått en månad nu.
    Min närmaste vän har sagt att hon har det jobbigt just nu och har dragit sig undan.
    Jag känner mig ganska ensam, även om jag har folk omkring mig.
    Jag vet inte heller om chocken har lagt sig ännu. Jag tar en dag i taget.
    Mina vuxna barn behöver mig nu.
    Jag och barnens pappa hade en mkt bra relation och vi firade födelsedagar och jular tillsammans med barn och barnbarn trots att vi varit separerade sen många år.
    Barnens farfar mår mkt dåligt och han har behövt begrava sin son. Så onaturligt och smärtsamt.
    Mina barn har förlorat sin pappa, deras hjälte.
    Livet är inte alltid så lätt, det kan vara en evig kamp för många människor.
    Detta kommer att ta tid att förstå, om jag någonsin kommer att förstå.
    En dag i taget.
    / Christine

    1. Till Christine:
      Du är nydrabbad, så även dina barn och farfar. Det tar tid och många behöver få prata om det som hänt många gånger. På våra öppna träffpunkter får man göra det. Här möts vi som varit med om den värsta förlusten, oavsett vilket förhållande man hade till den som avlidit. Du och din familj är varmt välkomna till oss, via hemsidans startsida: http://www.spesistockholm.se finner du mer information om träffar, samtal och kontaktuppgifter.
      Vill du hellre ringa så har vi telefonjour varje dag och de som svarar har också erfarenhet av att ha förlorat någon: 08-34 58 73, alla dagar 19.00 – 22.00.
      Jag beklagar er förlust, Christine.

      Vänliga hälsningar
      Maja på SPES i Stockholm.

  4. Du lämnade ingen oberörd. Förra helgen tog en av mina bästa vänner livet av sig. Har aldrig gjort så ont i själen 🙁

    1. Till C-anonym:

      Jag beklagar din förlust! Kanske ett samtal med oss, eller ett besök på vår öppen träff kan hjälpa något. Vi kan dela, vi som vet hur det är att förlora en älskad person genom det dödliga psykologiska olycksfallet.

      Det finns mer information, kontaktuppgifter på startsidan. http://www.spesistockholm.se

      Du är välkommen.

      Kram,
      Maja på SPES.

  5. Till Linnéa;

    Jag beklagar din förlust av din vän. Det är svårt att förstå, att ta in det som inte får hända – att förlora så som du gjort. Var rädd om dig, ta kontakt med oss om du vill prata eller maila, det finns telefonnummer och kontaktuppgifter här på hemsidan.

    Varm styrkekram från Maja på SPES.

  6. Saknaden och tomheten är enorm. Sju månader har gått och jag har fortfarande lika svårt att ta in det. Kommer så väl ihåg hur jag på kvällen ligger där i min säng går in på instagram och ser alla bilder på henne och alla skriver vila i frid Jennifer. Jag vägrade förstå det. Jag tänkte att ”Nej men det där kan inte vara min Jennifer”. Men ju mer jag såg desto mer insåg jag.
    Att behöva begrava sin vän när man är 15, nu 16 år är något jag aldrig kunde tro att jag skulle behöva göra.
    Att sju månader har gått är så sjukt känns som om det var igår vi satt där utanför centrum på hennes lunchrast i solen och tog en cigg och bara pratade om allt.
    Skulle göra allt för en till kram. En till dag.
    Saknaden är enorm

  7. Kära! Bellis hela 14 år har gått
    ofattbart tiden har stannat eller
    eller ändras inte vet jag men så
    känns det.
    sorgen
    tomheten
    saknaden är lika stor kommer så
    förbli.
    Det känns som halva mitt hjärta har. brustit i tur och det skaver som knivar emellanåt, finns ingen tid som läker detta sår
    utan jag har och försöker fortfarande lära mig leva med detta en dag
    i taget. saknar dig hela tiden min fina Bellis, love for alltid.

    1. Tack för att du delar med dig och för dina fina ord för den du saknar. Styrkekram från Maja på SPES.

  8. Hej. För ett år och en månad sen så förlorade jag min mamma. Det var jag som hittade henne. Den smärta, chock, panik och rädsla går inte att beskriva i ord. Den har fört med sig ångest och oro som jag inte blir av med. Finns det någon här med liknade situation? Jag känner mig väldigt ensam trots att jag har min familj, mina underbara barn som gör att jag inte ger upp och fina vänner. Trots att den tanken dykt upp i mig ett antal gånger. Det är svårt att leva vidare. Då min mor och jag stod varandra mycket nära. Det ger mig dåligt samvete och tankar som: jag borde gjort mer!

    1. Vännen du har säkert gjort allt i din makt utifrån dina möjligheter, det är inte heller barnens ansvar att bli förälder till sin mamma eller pappa. Skuldkänslor ingår i sorgearbetet, dom fungerar även som konstgjord andning för att tragedin är för stor att ta in. Man måste stanna till och tänka efter, hur var det egentligen? Du måste våga ta in i ditt hjärta att du kanske hade kunnat eller t.o.m har räddat henne nångång men enda sättet att klara av det föt gott är att vakta personen 24 timmar om dygnet och det kan vi inte göra. Sorgeresan är lång och smärtsam men en dag kommer man till accepterandet av att hon/han kommer aldrig tillbaka och vi får aldrig veta varför dom tog sitt liv och att det går att hitta tillbaka till ett levbart liv.
      Styrkekramar till dig.

    2. Hej!
      Jag har också tänkt och upplevt liknande det du går igenom. Jag kände att det
      var bra att komma till spes träffa folk som vet vad det handlar om i
      denna stora förlust att få träffa folk som gått igenom liknande att inte vara
      ensam om denna hemska upplevelse, och stora sorg. En präst kan
      vara bra att prata med tyckte jag.

  9. Kanske inte rätt forum egentligen men vet inte vad jag ska vända mig och kanske finns det någon här som kan hjälpa med kloka tankar eller förslag vad jag ska göra…

    För 33 år sedan tog min mamma livet av sig och nu känner jag att även jag kommer att göra det inom en snar framtid. Mår så fruktansvärt dåligt och orkar snart bara inte mer, en läkare talade om för mig att psykisk sjukdom ofta går i arv, har kämpat emot detta under många år men blir bara värre och värre.
    Inget jobb, ett fåtal vänner som inte orkar med mig & en stackars sambo som snart inte heller orkar med mig mer = ensam med alla svarta tankar.

    Finns det någon som har förslag på vad/hur jag ska göra?

    Pratade med min sambo om detta igår och han sa att det är elakt att ta livet av sig men om jag bara inte orkar/vill mer måste man stanna för andras skull?

    1. Kan du inte pröva att komma till oss på SPES och prata med oss, du har ju en förlust som säkert har påverkat och påverkar ditt mående. Kan tänka mig att du inte fått tala om din förlust och känslor av övergivenhet i och med att din mamma tog sitt liv. Man undrar ju om inte jag var värd att leva för, älskade du inte mig? Det är inte ovanligt alls att anhöriga mår dåligt och får depressioner men vi kan stötta varandra genom kamratstöd och förståelse.
      Du är hjärtligt välkommen till oss det är värt att pröva i allafall.
      Många varma styrkekramar till dig.

    2. Jag har oxå förlorat min mamma hastigt. Jag mår oxå dåligt i omgångar, har ångest och dåligt samvete. Saknaden är enorm. Inte många som förstår känslan. Har du några barn? Någon vän som lyssnar? Du ska verkligen inte ta ditt liv. Du har bara ett liv och det ska du få njuta av. Pratar du med någon psykolog? Jag kan annars vara den som lyssnar, kanske jag förstår? Du är inte ensam. Kram B

    3. Hej!
      Jag hoppas du har sökt ngt forum där du kan prata om dina känslor och
      hur du mår spes. har hjälpt mig mycket även att prata med en präst.
      Även en läkare kan vara bra att prata med, som kan bedöma om du kan
      behöva medicin mot depression.
      Av egen erfarenhet kan medicin rädda liv, och även samtal förstås, bara
      förslag livet är trots allt värt att leva hur tungt och mörkt instängt det än
      kan kännas ge inte upp är mitt råd sök hjälp våga sträcka ut handen och
      be om hjälp, att vara svag är också en styrka

  10. Snart har det gått fyra och ett halvt år sedan min morfar valde att avsluta sitt liv. Går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på det. Han var släktingen som stod mig närmast. Vi träffades ofta och hade alltid kul tillsammans. Är inne i en fas nu då allt bara känns tomt och meningslöst. Sorgen är fortfarande oerhört stor trots att det gått en tid.
    Saknar dig något fruktansvärt, älskade morfar! Du kommer alltid leva vidare i mitt hjärta. <3

    1. Till våra öppna träffar kommer människor som förlorat en anhörig eller en vän. Tillsammans blir vi mindre ensamma, du är välkommen att delta, hur lång tid som gått spelar ingen roll.
      Kram till dig!

  11. Vill sända ett stort varmt tack till alla som var med och gjorde helgen på Marholmen så fantastiskt fin. Vi samtalade, spelade spel, åt gott och tände ljus på stranden. En solig dag och en regnig dag. 🙂
    Känner mig så tacksam att SPES finns.
    Nu är det 4 år sen jag träffade min son sista gången.
    Snart är det 4 år sen du tog ditt liv, du orkade inte leva, det blev för tungt.
    Saknaden är oändlig.
    Älskar dig Daniel!
    Mamma Lena

  12. Min son Adam tog sitt liv den 11/7 i Bangkok, han köpte en medicin, som bara finns att ta tag där. han for hemifrån den 26/7, och jag trodde han for på arbetsintervju, men istället hade Adam planerat allt i månader. tagit sms lån, biljetten på faktura. Saknar han så mycket.

    1. Irja, du är välkommen till oss för kamratstöd. Du kan läsa mer om Öppen träff på startsidan. Styrkekram från Maja.

  13. 7 veckor har gått sen du försvann .Det känns så fruktansvärt tomt och overkligt. Mitt mammahjärta skriker efter dig.Ingenting hjälper ..ingenting tröstar.Att inte få tala med dig igen, krama dig, tjata på dig, sjunga med dig, yoga med dig får mig att tappa andan. Var är du min älskling …kom tillbaka älskade Filip..Jag kan inte leva utan dig…!!!!/ mamma ulrika

    1. Hej Ulrika

      7 veckor har gått och det är obegripligt för dig det som hänt. Finns ingen tröst och svårt att ge dig några råd för det är så overkligt för dig just nu att du kan ändå knappt ta in det jag skriver. Jag kan bara ge dig lite hopp om att det kommer att lindras din sorg så småningom. Den kommer aldrig att gå över men du kommer att överleva detta och du kommer att kunna känna glädje igen. mammahjärtat kommer alltid att känna sorg men du måste få stöd och hjälp just nu! Ring SPES tel jour, numret hittar du här på hemsidan. Alla som sitter i tel jouren vet hur det är, alla vi är drabbade av detsamma som du. Vi har tystnadsplikt och vill bara vara en kanal för er som behöver få sätta ord på smärtan o sorgen.
      Gå in på Facebook där vi har en sluten grupp för bara er som drabbats av självmord. Den heter Riksförbundet för SPES.Sök på grupper! Ta kontakt med en kontaktperson i SPES där du bor. Tala med en diakon i din församling, du behöver inte vara kristen för det. De har bättre utbildning i existensiella frågor än många präster har.
      Viktigt är att du får stöd och hjälp nu! Skriv gärna till mig om du vill! Förlorade själv min dotter i maj-04 och har haft vårdnad om hennes dotter som idag är 18 år. Jag vet hur du kämpar just nu!
      Kram! / Karin

  14. Hej Emelie

    Du behöver inte vara orolig för att gå på våra träffar! Alla känner mer eller mindre sig rädda första gången men du kan få någon som möter dig utanför och följer med in om du vill. Jag tror du kommer inte att ångra dig! Vi har ju alla förlorat en förälder/syskon el barn i självmord och det finns en grupp för ungdomar som jag tror skulle passa dig bra.
    Det är som att gå hem o fika hos några som har samma erfarenheter som dig, många har haft / har också ångest och det hänger ihop med att man har en stor o obearbetad sorg. Att få sätta ord på sorgen o saknadenkommer att hjälpa dig att få mindre ångest och du kan även om du vill få hjälp att komma till Sorgemottagningen om du vill. När du kommer så tala med Pirjo som har stor kunskap o erfarenhet så hjälper hon dig med det. Där är de proffs på sorg o ångesttillstånd.
    Det finns också en facebookgrupp som heter Riksförbundet för SPES som är en sluten grupp där du kan skriva eller bara läsa vad andra skriver o där kommer du att upptäcka hur många har det som dig. En mycket fin stödgrupp där man är snälla, varsamma o stöttande mot varandra. Du kan även ringa SPES telefonjour som har öppet varje kväll mellan 19-22 08-345873 och där du kan få tala med en SPES:are som har tystnadsplikt o du får vara anonym om du vill.
    Tveka inte uta kom till en SPES-träff. Jag lovar dig att det var min livlina under många år!
    Kram! / Karin

  15. Hej..
    Vet inte riktigt hur jag hittade hit och jag vet inte om jag vågar gå på en av era träffar..
    Eftersom jag alltid varit den som ska vara så ”stark”. Jag vågar inte öppna upp mig för att våga känna och böra sörja. Det är tre år sedan som min pappa tog sitt liv. Jag har fortfarande inte ens börjat bearbeta utan jobbar heltid, tog studenten och har hållit mig sysselsatt.
    Kan tilläggas att jag haft panikångest i 7 år. Jag är idag 24.
    Men har fått tillbaka mina attacker sen kanske två månder tillbaka och känner att jag håller på att gå sönder inombords. Men jag visar ingenting utåt.. Jag vill inte vara ett offer, jag vill inte ta upp någonting, jag vill inte prata om det samtidigt som jag vill det. Skulle jag börja ta tag i min sorg så tror jag att jag skulle välja att ta mitt liv själv då jag aldrig skulle klara av att börja ta tag i det.
    Jag undrar nu.. ni som gått på dessa möten.. hur är det ? .. Kommer gå in här och titta om jag fått svar imorgon..

    Hoppas alla mår bra, mvh emelie.

    1. Hej Emelie, fint att du hittat till vår hemsida. Vi som deltar på möten tycker att det går bra. Vi delar en erfarenhet som är svår, det gör att vi känner oss mindre ensamna. Om du skulle vilja prova att komma på en träff men känner att du inte orkar åka till oss själv, så kan du höra av dig. Du hittar kontaktuppgifter på hemsidan. Om du bor i länet kan någon av oss hjälpa dig om du vill. Det har gått ett tag sen du skrev, jag beklagar att du får svaret så sent. Styrkekram till dig, Emelie!

  16. För 2 månader sen förlorade jag min livskamrat, min kärlek, För 6 månader sen blev jag mamma till världens finaste flicka. Hon och hennes pappa hann knappt få 4 månader ihop. Och nu är vi ensamma, all ork ja har kvar går åt min lilla älskade flicka. Är kanske tur att hon är så liten så hon inte förstår de som hänt, men är så otroligt tungt. Ibland vet ja inte hur ja ska klara de här.. Vi vill ju bara ha tillbaka dig, vi behöver dig så otroligt mycket, förstår inte varför de skulle bli så här. 🙁

    1. Vännen snälla, se till att ha bra vänner familjen som kan
      stötta och avlasta dig ibland, egen tid kanske att få gråta
      ut.
      kom till spes våra träffar där du kan träffa dom som vet vad
      du går igenom och vet hur det känns eller bara lyssna på
      andra som vet hur sorgen känns och hur tankarna maler.

  17. Kära Isabell
    Du finns i min hjärtslag i mina andetag, du är nära var eviga dag,Saknaden finns hela tiden.
    Saknar dig, din vackra yttre att vila ögonen på, ditt glada skratt din röst den impulsiva tjej du var, din klokskap ja hela dig,
    Jag trodde jag skulle försvinna, själv där och då, famlande ramlande i en avgrund
    så djup så det finns inte ens ord för denna avgrund, alla starka känslor!
    jag förintas detta går bara inte, Men sakta har det gått,att lära
    sig leva med denna enorma förlust, och jag har lärt mig hantera min vardag
    även om livet och jag aldrig blir desamma som då.
    Kära Isabell! du kan aldrig bara försvinna så där, det går bara inte, hur skall jag kunna acceptera döden så brutalt bara kan komma, så hårt så kallt, utan räddning bara ett tomt fall av ett eko,Nej detta får inte vara sant, en mardröm i verkligheten vad hände vad händer?? även om jag vet att det händer hela tiden i olika former,du finns alltid kvar om inte fysiskt. Evig kärlek kan aldrig dö. Mamma Lena

  18. Vad skönt att du klarar av att sätta ord på din ilska, det är nödvängit för att kunna komma åt alla andra känslor där bakom för att en dag kunna acceptera fullt ut att din man inte var en frisk person. Tyvärr måste din dotter öppna sin rygga själv och packa upp det kan ingen annan göra åt henne. Varma styrkekramar till dig du modiga kvinna.

  19. Nu har det gått många år sedan du lämnade mig och vår dotter. Sista åren var ett rent helvete. Du gjorde oss illa. Det värsta är att vår dotter fortfarande mår så dåligt. Hon säger att jag (du blir skuldfri) gjort mig skyldig till psykisk misshandel av henne som barn. Hon har rätt, jag lyckades inte ge henne den trygga barndom hon hade rätt till. Jag gjorde så gott jag kunde, men du styrde mig med järnhand, du våldtog, skällde ut, spelade ut… Jag lämnade dig inte, du hade ju gjort ett självmordsförsök, det var synd om dig… I dagarna har det också kommit fram att jag själv har lidit av en handikappande sjukdom (fysisk) i hela mitt vuxna liv, det gjorde mig så trött att jag inte orkade stå emot dig i din vrede som också blev min vrede och som förpestade allas våra liv.
    Nu ska jag fira jul, utan vår dotter. För henne är det livsfarligt att umgås med mig, säger hon. För många triggers, för mycket historik. När du tog ditt liv, tog du allt ifrån mig som fanns kvar av det liv vi delade i tjugo år.
    God jävla jul!

  20. Det är nu drygt 3 år sedan min älskade dotter Christine, 33 år ung, tog sitt liv då hon inte längre orkade kämpa vidare. Psykvården famlar, vi famlade men fick ingen hjälp någonstans. Vi anhöriga ansågs inte viktiga. Utförsäkrad, hopp via Arbetsförmedlingen tändes, kanske nu något skulle hända, men icke. Christine lämnades utan åtgärd och hjälp trots egna förslag. Till slut såg hon ingen framtid till ett normalt liv med en mening och en plats i samhället, som hon så gärna ville ville vara en del av. Hon var en kämpe, som samhället tyvärr inte såg.

    Jag tackar SPES för att ni finns. Jag gick på ett antal Öppna träffar och de hjälpte DÅ när nydrabbad. Men nu när det gått längre tid är det inte det jag behöver. Jag orkar inte höra om hur det är att vara nydrabbad, för jag har redan varit där. Jag vet så mycket om hur det är att vara nydrabbad men sen när saknaden tar över efter chocken och sorgen, vart kan jag då vända mig? Jag har försökt anmäla mig till en föräldragrupp som SPES Stockholm ville starta, först till våren i år och sedan till hösten.Har ingenting hört och jag vet inte om den har blivit av. Med tiden uppstår nya frågor om det jag känner är ”normalt” eller inte och ingenstans har jag att vända mig. Min omgivning har ”gått vidare” men jag står fortfarande kvar på stationen. Jag lever ”bredvid” min omgivning och famlar. Är jag normal, är det som jag tänker normalt – ingen finns att bolla detta med och det känns så svårt.
    Saknaden nu efter min Christine är enorm. det är som om insikten att hon aldrig mer kommer tillbaka bara blir svårare med tiden. VEM kan hjälpa mig?
    evda49

    1. Hej Eva

      Hör av dig till mig, jag trodde att jag hade skickat till dig datumet när höstens föräldragrupp startade. Det är viktigt att få reflektera nutiden när man kommit till omorienteringsfasen och letar efter vägen till ett levbart liv.
      Kram
      Pirjo

    2. Hej Evda49

      Jag miste min dotter på Mors Dag-2004 och jag känner igen din historia som liknar min egen. Min dotter ville också leva ett liv som andra men orkade till slut inte kämpa. Hon hade då en liten dotter 7½ år som sedan växt upp hos oss och är idag 18 år.
      Det är så svårt när man är nydrabbad så behöver man tala med andra i samma situation men efter det gått några år behöver man få se att livet kan förändras till det bättre trots det trauma man upplevt och då orkar man inte med alla nydrabbades berättelser o sorg. Sorgen bär vi med oss hela livet men vi behöver hitta något som ger oss kraft att fortsätta livet då är det bra om du kan gå med i den ”Leva vidare”-grupp som Pirjo föreslår. Själv har jag i SPES hittat kraft genom att jag inte vill att min dotters död skall vara förgäves och därför engagerat mig i SPES arbete och känner då att jag fortsätter kampen för alla dem som ”inte orkade”. Jag känner en djup tillfredsställelse och känner även att min dotter liksom mina andra barn o barnbarn kan känna sig stolta över att jag gör vad jag kan för att hjälpa till att hindra självmord och stödja dem som ändå drabbats av det. Vi skall inte bära lidandet efter våra barn vidare, det gagnar ingen utan vi skall istället fortsätta deras kamp för livet! För det var ju trots allt det dom ville, att leva! Du får gärna skriva till mig om du vill. Tillhör också Stockholmskretsen men arbetar numera med stöd via fb-gruppen Riksförbundet SPES (låsta fb-grupp) samt även SPES öppna fb-grupp samt har en del andra uppdrag i SPES. Kram! / Karin

  21. DANIEL
    Min älskade son, nu har det gått tre år .Denna vecka för tre år sen kom beskedet att du begått självmord.
    Mörkret sänkte sig. Jag miste min största kärlek. Jag kände en sån förtvivlan att du inte orkade längre. Att jag inte kunde hjälpa dig. Förtvivlan och den djupa sorgen finns med mig som en skugga, en dov ton som aldrig lämnar mig. Men det går att leva vidare.

  22. Saknar saknar saknar, sorgklumpen, som alltid kommer att finas 12 år sen
    ofattbart. Tiden har stannat sen den dagen 8 juli 2001 eller tiden är inte som
    innan detta ofattbara hemska hände.
    Livet överleva resa sig från avgrunden, det tar tid tid tid tid, Men jag är tacksam
    att jag hittat efterlevande stödet, och prästen som orkat lyssna,och en vän som
    orkade med mina upps and downs,
    Min älskade dotter fins med mig varje dag, tills jag dör i varje hjärtslag i varje andetag
    det är som hon inte kan dö för mig, även om hon så är död rent fysiskt.
    Hon min älskade dotter,Isabell mitt hjärts slag, i evigheten.

  23. Mitt allt valde att ta bort sig själv för exakt 11 månader sen just i dag. Jag gruvar mig för 1 års dagen, jag mår ännu sämre nu än för 7 månader sen, misstänker att det är förns nu allt gått upp för mig. Nu när jag har bytt bostad. Han kommer aldrig komma hem igen, han kommer aldrig mer spela gitarr och sjunga för högt för mig när jag sover (efter att jag har jobba natt), han kommer aldrig mer hålla om mig som bara han kunde, han kommer aldrig mer få mig att skratta så att jag nästan kissade på mig, han kommer aldrig mer äta en insekt för att vi slog vad om 10 kr, han kommer aldrig mer överraska mig med handplockade blommor från grannens trädgård, han kommer aldrig mer ställa sig på ett barbord och överösa mig med kärleks klyschor, han kommer aldrig mer säga jag älskar dig. Han kommer aldrig mer, aldrig någonsin. ”You can never get too much wicked clown love”

  24. I dag fick jag säga slutligt farväl till min lille älskade bror. Jag var så glad när han kom till jorden och nu är jag så ledsen att han lämnat oss. Jag önskar att jag kunde gjort mer för att få honom att vilja vara kvar här.

  25. Älskade förstfödda dotter….
    Saknar dig något oerhört och önskar att du fanns här hos mig/oss…

    Älskar o saknar dig Sofie. // Mamma

  26. Hej Marko

    Pga en teknisk uppgradering av hela webbplatsen var vi tvungna att avsluta den gamla gästboken och starta en ny. Detta beroende på att gästboken var skapad i ett tillägg som inte stödjs av den nya versionen av wordpress.

    Alla tidigare inlägg finns dock sparade på webbplatsen.

    Om du klickar på Skriv i vår gästbok och sedan fliken Tidigare gästbok hittar du samtliga inlägg från december 2009 till april 2014, även dina tre inlägg.

    Du är varmt välkommen till Öppen Träffpunkt. Det kan kännas svårt att komma dit första gången. Du är varmt välkommen att ta en kontakt med vår ordförande Pirjo innan, så kanske det känns lite lättare. Om du har några frågor är du också självklart välkommen att kontakta mig på webmaster.spesistockholm@live.se

    Med vänlig hälsning
    webmaster
    SPES i Stockholm

  27. Hej

    Jag har skrivit tre inlägg från Januari till April 2014. Detta har varit en mycket smärtsam process och ett långt lidande för oss alla anhöriga.
    Jag hade tänkt gå på Öppna möten och verkligen försökt samla kraft för detta men nu är jag tveksam…
    Det verkar som alla mina smärtsamma texter har försvunnit. Att en har försvunnit kan hända men inte alla tre…och varför bara mina…Skulle vilja ha svar från SPES som säger vara en seriös organisation.Det går att nå mig på min mejl ovan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *