Tidigare gästbok

 

Här finns de inlägg som publicerats i vår Gästbok under perioden december 2009 – april 2014

 

 

SPES admin

December 2009
Hej Välkommen till vår nya gästbok. Med varma hälsningar SPES i Stockholm


Pirjo Stråte

Jag vill också välkomna alla nya och ”gamla” gäster till vår nya gästbok samt tacka dem som har arbetat idogt för vår nya hemsida. Jag hoppas att denna gästbok blir en ”oas” för våra tankar i den svåra klättringen upp ur sorgens svarta avgrund mot ljuset som kommer att belysa vägen till ett levbart liv igen. Pirjo Stråte Ordförande


Karin Johansson

Är så glad för vår nya och vackra hemsida. Tack för det utmärkta jobb ni gjort! Spes gb har varit en livlina för mig under de år som gått sedan min dotter Sara tog sitt liv. Här har jag fått ge uttryck för den sorg o smärta som plågat mig, fått vänliga, tröstande och även hoppfulla ord tillbaka av andra som visste hur det var. Hoppas kunna återgälda lite av det nu när det gått några år och jag vet att man trots allt överlever det som hänt men vägen hit har varit svår. Jag vill passa på att tacka er alla och för det ni betytt/betyder för mig! Idag kan jag skåda ljuset och inser hur viktiga de små, små sakerna betyder i ens liv. Tack alla! (Ni vet vilka ni är!)


Louise

Hej! Hej!! Vill bara säga God Jul. Det är ingen lätt helg för alla oss som mist någon. Jag är glad när den är över. Saknar min dotter så fruktansvärt mycket. Kramar/Änglamamman Louise


Mamma

Det känns tufft forfarande vid storhelger fast det är många år sen min son dog. Man blir liksom genomskinlig av saknaden, den riktiga glädjen vill inte riktigt infinna sig. Det blir många tillbakablickar till minnerna från tiden då han levde.


Karin Johansson

Till alla Jag vill önska er alla en fridfull jul! Kram från Saras mamma!


endaste systern

4 1/2 år sen jag sa mina sista ord till dig. De sista orden och meningen som bara du och jag vet. Vila i frid! min syster. Minne,manne måne,till min syster som hade dessa smeknamn. Från endaste systern.


Karin Johansson

Ett år har snart gått och ett nytt år är i antågan. Vi som varit med ett tag här vet att den här tiden på året är mycket svår för många människor. Jag tänker då på alla som drabbats av en förlust av en kär närstående. Tankarna går till just förlusten och tomheten efter den människan och vi är inte desamma som förut som kunde fira nyår på ett annat sätt. Livet blir ju aldrig som förut! Men på något sätt har man ju ändå minnena kvar som ibland är en tröst. Glädjen över att ha varit med om just den här människan. Läste några rader i DN:s dödsannonser imorse som jag tog till mig. I sorgens mörker finns minnenas ljus”. Med dessa ord vill jag ändå önska er alla Ett Gott Nytt År! Varma kramar till er alla! / Karin


Ami

Det har snart gått 5 månader sen min syster lämnade mig ensam kvar med mitt sorgsna hjärta. Hur kan man ta sig vidare? Jag vill inte vara här längre. Har INGEN i min närhet som bryr sig…å ändå har jag tagit steget och berättat hur dåligt jag mår. enda svaret jag fått från min bror är att han tycker det är bättre om jag tar mitt liv så slipper han må dåligt. Han vill inte veta av mig när jag säger att jag mår dåligt. Kanske har han rätt….Har gjort allt alla sagt att jag ska för å få hjälp men det blir inte bättre. Vad kan man mer begära av mig….jag är inte stark nog att ensam ta mig igenom detta men ingen finns där och hjälper mig slåss…. Tidigare har jag kunnat prata med min syster men nu är hon inte hos mig längre….


SPES i Stockholm

Ami, du är hjärtligt välkommen att besöka våra träffar. Onsdag den 6 januari kl 18.00 är vårterminens första öppen träffpunkt. Det är träffar varannan onsdag och torsdag i Sabbatsbergs sjukhus, Olivecronas väg ingång 7, n.b. Vi träffs över en kvällsfika och du får möjlighet att prata med andra som varit med om detsamma som du. Vill du bara sitta med i gemenskapen och lyssna så går det bra. Mer information hittar du på Spes i Stockholms hemsida.


endaste systern

I dag min endaste syster så skulle du ha din 50 års dag


Ledsen

Hur ofta kollar spes sin e-mail? Och brukar spes svara?


Olycksfågeln

Varför ska allt gå åt helvete? Varför får man aldrig ställa tillrätta?


Webmaster

Syskongrupp nu på torsdag den 22 april För vår planering behöver vi veta hur många som kommer till träffarna. Därför är vi tacksamma om du som vill delta i en träff en viss kväll anmäler dig till Annika Saari senast kl 12 samma dag som den aktuella träffen. Läs mer under fliken Syskongruppen här på hemsidan.


Webmaster

Syskongrupp nu på torsdag den 8 april För vår planering behöver vi veta hur många som kommer till träffarna. Därför är vi tacksamma om du som vill delta i en träff en viss kväll anmäler dig till Annika Saari senast kl 12 samma dag som den aktuella träffen. Läs mer under fliken Syskongruppen här på hemsidan.


Solveig

Hej ! Jag undrar om det har hänt något med SPES-Riksförbundet´s hemsida. Går inte att nå den. MVH Solveig


Lisa

Hej jag undrar också vad som har hänt med er hemsida dvs riksförbundet.Det är sån tröst att läsa där Lisa


Annika Saari

Påminnelse! Stockholmskretsen har syskongrupp nu på torsdagens öppna träffpunkt, kl 18.00 Alla som förlorat ett syskon är välkomna för en stund gemenskap och samtal. Hjärtligt Välkomna!


Ann-Christine Waaranperä

Hej Jag och min medstudent Donna Svensson studerar till socionomer på Ersta Sköndal högskola. Vi har just påbörjat vår C-uppsats och vi vill komma i kontakt med personer som mist en äldre anhörig. Detta för att ställa frågor om bemötande och stöd i samband med dödsfallet. Kontakta: annci.dedu@gmail.com, donna.s@bredband.net


 

Anne-Marie Ruotsalainen

Hej, Jag har förlorat min syster i augusti-09 46 år ung.Det skillde bara ett år mellan oss. Om det finns någon där ute som oxå har förlorat en syster som stod er extremt nära så snälla försök om ni orkar komma på torsdag så att vi kan prata om det vi gått igenom och känner. Jag behöver er. Va rädda om er.


Webmaster

Hej Det har varit något tekniskt krångel men nu hoppas vi att det ska fungera igen.


Annika Saari

SPES Syskongrupp Hejsan, nästa vecka på torsdag den 11, kl 18.00 startar jag upp en syskongrupp för oss som mist en syster eller bror. Träffarna kommer att fortgå varannan tordag, jämna veckor hela våren fram till terminsavlut. Du är välkommen att träffa andra i samma situation som du, berätta din historia eller bara sitta tyst och lyssna – inga krav…bara en möjlighet till gemenskap. Platsen är våra lokaler på sabbatsbergs sjukhus och vägbeskrivining finns här på hemsidan. Välkommen, även Du som tvekar, kanske inte vågar. Hos spes är både skratt och gråt tillåtet och här finns framför allt människor som bryr sig om.


Annika

Jag har varit på mitt första möte med SPES. Glad över att få träffa så fina människor som också mist sina barn genom självmord. Så mycket i de andras berättelser känner även jag igen. Det är en stor gemensam sorg att våra barn inte fick den proffesionella hjälp de borde ha fått för att klara sig genom krisen. Läkare och vårdpersonal skulle kunna få hjälp av oss föräldrar om de vill ta emot den.


Webmaster

Hej Ledsen Ibland kan det ta lite tid innan vi svarar på mail eftersom vi alla på SPES jobbar ideellt på vår fritid, men vi svarar så fort vi kan. Du är välkommen att maila mig om du vill så ska jag försöka svara på dina frågor, eller hjälpa dig vidare till rätt person som kan svara. Varma hälsningar till dig.


Teresa Iserius

Hej, jag har förlurat min man och pappa till min dotter. Det känns hemskt! Jag börjar känna mig lite gladare sedan jag har tagit kontakt med er. Men min dotter mår inte bra. Jag vet inte längre hur jag ska trösta henne. Det verkar som jag inte kan. Idag har hon skurit sig på benet. Hon skrämdde mig mycket. Hur ska jag kunna hjälpa henne? Hon fick min tips att kontakta er och tom erbjöd henne att vi kan komma tillsammas till Er öppna träffpunkt. Jag har själv varit hos Er en gång och tycker att det hjälpte mig mycket. Att veta att jag är inte är ensam är tröst för mig. Trösteboken som jag köpte hos har hjälpt mig. Jag har förskökt dela med mig till min dotter… men så hände idag det… hon blev sydd med 9 stygn i vaden. Hur kan vi förhindra detta trots att hon lovade mig att inte göra så mer…


Maria

Ni har en fantastisk hemsida. Tack för ni finns. När nån försvinner som man älskar på ett så hemskt sätt faller hela världen samman. Jag undrar hur man orkar. Jag saknar han så. Snälla kom tillbaks till mig. Jag vill säga att jag älskar dig för alltid!


Maria

Hej! Min man och pappa till vår underbara son valde att ta sitt liv. Hur orkar man fortsätta? Jag har inte haft möjlighet att komma på träffarna ni har. Jag bara undrar hur livet går vidare. Varför väljer man att lämna sitt barn? Jag kan inte vara arg bara så otroligt ledsen. Varför? Jag vill ha svar.


Fina

Hej Maria Du är inte ensam om detta hemska. Vi är många som känner igen oss i det du skriver. Hur länge sedan var det du förlorade din man? När någon man älskar försvinner på ett så hemskt sätt så faller hela världen samman. Hur ska man orka fortsätta? Varför hände det? Det känns stundtals helt outhärdligt och man tror inte att man ska överleva. Om du har möjlighet så försök att komma till en träff på SPES, det är en livlina.


Maria

Hej Fina! Tack för ditt svar. Det hände den 14 april. Jag känner mig som i en berg o dalbana. Vissa stunder kan livet kännas ok och ibland bryter jag ihop totallt. Vår son har svårt att förstå att hans pappa är borta. Jo de e tungt. Men det är en lättnad att man inte är själv. Att det finns fler som gått och går igenom samma sak. Skall försöka komma på nån träff. Tror det kan hjälpa. Tack än en gång.


Fina

Hej Maria Det är inte konstigt att du känner dig som i en bergochdalbana, din chock är ännu så stark! Det du känner är helt normalt. Jag hoppas att du kan komma på en träff, det är ett fantastiskt stöd att få träffa de duktiga SPES-medarbetarna som håller i träffarna och de andra besökarna. Träffarna hjälpte mig att känna att jag inte var ensam, det hjälpte mig att göra det hemska verkligt, och Pirjo och de andra hjälpte mig genom all sin klokskap och erfarenhet att bekräfta att alla mina känslor – och det är himla många känslor man går igenom i sin chock och i sin sorg – är helt normala och att det är precis så här ofattbart fruktansvärt men att det ändå finns hopp om att man kan fortsätta leva och så småningom resa sig ur kaos. Många kramar till dig.


Maria

Hej Fina! Jag är så glad att du svarar på mina meddelanden. Får jag fråga dig hur länge sedan det här hände dig? Familjemedlem? Känner du att du e tillbaka i gängorna även om man inte blir den samma? Har så svårt komma på träffarna nu när jag är ensam med sonen men skall göra allt för att komma även om det inte kan blir så ofta. Tack för dina svar. Det betyder mycket. Kram till dig me!


Fina

<p>Hej Maria Tack för ditt svar! Det är drygt ett år sedan jag miste min pojkvän/särbo. Vi hade varit tillsammans i drygt ett år ungefär och jag var fortfarande mycket förälskad. Jag kände att jag för första gången i livet fick uppleva hur kärlek kunde vara tillsammans med en man. Han var det enda som betydde något för mig… Den enda person som jag kände riktig närhet till… Den enda person som jag kunde vara mig själv med… När jag förlorade honom ville jag inte leva längre. Allt var totalt svart och kaotiskt. Nu efter drygt ett år är det fortfarande tungt men det är inte alls sådär ofattbart hemskt som det var från början. Det blir lättare även om det är en lång och tung väg man har framför sig när något såhär chockartat händer. Ett självmord är det absolut värsta sätt som man kan förlora någon man älskar på tror jag… Det kommer ju alltid som en chock och det är mycket skuldkänslor och övergivenhetskänslor och alla andra sorters känslor, ilska och sorg och kaos och allt… Ingen som inte gått igenom det kan förstå… Till en början är det bara ofattbart och chocken sitter i längre än man tror. Du är fortfarande i chock och smärtan kan bli så stor att den är outhärdlig men det jag vill säga till dig är att vi är många som gått igenom det och som kan vittna om att det blir lättare med tiden. Inte så att man glömmer och går vidare men att det går att hitta tillbaka till ”ett levbart liv” som de skriver på SPES och att man kan hitta stunder av harmoni och glädje i livet igen. Sorgen böljar fram och åter som en bergochdalbana men med tiden blir de riktigt djupa dipparna kortare och kommer längre emellan. Hur gammal är din son? Hur mår han? Stor kram till dig. Fina</p>


maria

Hej Fina! Jag skulle nästan vilja maila dig. Jag beklagar verkligen det som hänt dig. Men jag känner nån samhörighet med dig. Känns så skönt veta att det finns fler som går igenom samma jobbiga sak. Kanske kan vi hjälpa varandra? Våran son är 8 år. Jag har inte velat berätta hela sanningen för honom. Känns som han är för liten att förstå. Borde jag berätta? Tänkta avvakta till han blir lite äldre. Hoppas du ser min mail adress och skriver nån rad. Hoppas att du har en fin helg. Vet du vad som tröstar mig, jag tror att dom ser oss än. De vet vi älskar dom fortfarande. Tror du inte det? Inte vill din pojkvän du skall vara ledsen och jag vet min man inte vill att jag skall vara ledsen även om det är omöjligt att inte vara det. Men de tror de gjorde rätt.Hoppas bara de har de bra nu. Snälla maila mig Fina. Stor kram/ Maria


maria

Fina min mail adress är maria.xxmia@yahoo.se. Snälla skriv till mig.Kankse kan vi hjälpa varandra. Kram


maria

Hej allihopa! Nu sitter jag här och gråter igen. Det har gått 8 veckor nu. Men jag gråter mer och mer för varje dag. E de normalt? Det har varit så mycket praktiskt och nu börjar allt lugna sig. Kanske därför jag gråter mer, eller? Det gör så ont. Kommer man igenom det här? Mår man bättre en dag? Kram på er alla


Malin

Oj, tiden går så fort, men ögonblicken står stilla. Oktober 2009, det är drygt 7månader sedan, men det känns som igår. Vill klappa mig själv på axeln, 7månader har jag tagit mig igenom, *duktiga jag* Känns underbart att få skriva så. Min små söner har blivit 7månader äldre &amp; det händer så mycket hela tiden runt oss. Vill slå ett slag för BUP till alla er som har små barn. Min treåring älskar att få gå dit och prata/leka av sig. För mig är det dags att åka til Öppen träffpunkt igen, det var länge sedan, men vilket otroligt stöd jag fick när jag verkligen behövde.


Ensam

Håller med Malin. Öppen Träffpunkt har betytt mycket även för mig. Att träffa andra som förstår och som inte blir rädda som folk kan bli när man berättar om det hemska som hänt. Förstår oxå hur du menar Malin. Tiden förändras och det kan kännas som om det är overkligt länge sedan den man förlorat levde samtidigt som sorgen känns akut fortfarande ibland.


Fina

Hej Maria Ledsen att jag inte mailat dig, har inte orkat sitta vid datorn. Det är en bergochdalbana med sorgen och att du gråter mer är helt normalt. I början är man i sån chock att smärtan inte kommer fram riktigt. Ja med tiden blir det bättre, även om det inte känns så just nu. Man glömmer aldrig men det blir inte samma akuta smärta. Hoppas du kan komma till en träff. Tror du skulle få mycket stöd då. Kram från Fina


Mia

Ensamheten känns som den tar kål på en inombords. Hur orkar man? Jag är så trött och ledsen på allt. Orkar inte gråta mer men ändå faller tårarna. När skall man kunna må bra igen?


Lisa

Ibland så är min smärta så ångestfylld och jag orkar igenting. Leva, det har jag nu kanske förstått är nödvändigt pga av mina flickor men livet finns inte i min kropp som förut när min älskade bror var i livet. Jag vill inte leva och jag känner mig så fångad i mitt fängelseliv för jag vill vara fri från smärta och den grymma sorg och verklighet jag tyvärr befinner mig i. Förmodligen en dag så är jag bara borta och då råder det frid hos mig. Kramar kramar till er alla som också har den tunga och svåra smärtan i sin kropp MEN som vågar leva genom den!


Hanna

Jag känner så väl igen mig i dina ord Mia. Hur sjutton orkar man? Man orkar för att man måste. Fast man egentligen inte orkar. Man orkar inte gråta men ändå faller tårarna. Man vill inte ha denna smärta mera. Men man måste. Men vi måste tro att det kommer göra mindre ont med tiden? Känner även igen mig i dina ord Lisa. Man vill inte leva längre när den man älskar är död. Men man måste för man kan inte utsätta andra för den här smärtan, vi som drabbats vet ju hur ont det gör. Önskar er båda styrka och allt gott. Många kramar.


Mia

Det är fredag och man borde vara glad. Men det var länge sen jag kände mig sån. Ibland vill jag bara försvinna, slippa allt. Men man måste fortsätta. Livet går vidare. Men kan man le igen? Jag beundrar er alla som gått igenom samma sak. Som orkat. Som tagit er igenom ensamheten. Hoppas livet går vidare. Hoppas även jag kan känna glädje för att det är fredag en dag. Stor kram och trevlig helg!


Hanna

Ensamheten ja. Den är stundtals outhärdlig och man vill bara följa efter…men det kan man inte…vi som drabbats vet ju hur ont det gör för de efterlevande. Ibland vet man inte hur man ska stå ut när smärtan blir så stor att den tar över allt och det enda man vill är att få tillbaka den som aldrig kommer tillbaka. Jag tänker mycket på döden nu. Förstår den inte. Hur kan någon bara försvinna? Någon som känner igen sig?


ulrika

Hanna! Ja, nog känner man igen sig i det du skriver. Det skulle kunna vara mina ord. Man tänker så konstigt…helst skulle man vilja gräva upp flickan och bara få henne att leva igen även om man vet att det är helt omöljigt. Det är också omöjligt att förlika sig med tanken på att hon är DÖD. Det hjälper inte hur mycket man försöker tänka tanken. Egentligen orkar man inte ens gråta men ändå rinner tårarna. Man är helt utmattad. Tänker på er här…kram.


Hanna

Ulrika, tack för ditt inlägg. Jag kan inte förstå heller. Hur kan någon så levande och så varm person bara försvinna. Bara försvinna??? Det är ju omöjligt alldeles! Det kan inte vara sant, bara jag väntar, bara jag sörjer, bara jag går igenom detta så tar det väl slut någon gång och han kommer tillbaka till mig? Ungefär så tänker jag. Och så grubblar jag på ett sätt som jag aldrig gjort förut på döden och vad den innebär, hur någon bara kan försvinna, det kan väl ändå inte vara möjligt, och där nånstans tar det stopp i tankarna, jag får inget grepp om det, jag försöker då sluta tänka, orkar inte!! Försöker rastlöst hålla mig sysselsatt med annat allt för att slippa tänka, känna smärtan. Någon gång måste han väl komma tillbaka – så är min känsla fast min hjärna vet att det inte är sant. Hur acceptera?


Mia

Ja tjejer, känns bra att man inte är ensam. Hur, varför, när kommer han tillbaka? Den här helgen har varit hemskare än vanligt. Jag vill inte vara ensam kvar. Varför skall jag finnas och inte han? Jag måste kämpa för min son skull, jag måste finnas för han. Annars finns det ingen mening med livet nu. Men förtjänar inte han att ha sin pappa? Jag gråter och gråter så ögonen gör ont. Jag förstår inte att denna smärta aldrig går över. Jag orkar inte men måste. Jag vill inte acceptera… kramar till er alla


Maja

Livet, tiden, saknaden – inget känns längre igen. För mej har det gått två år i oktober och jag har inte vant mej. Jag har inte fastnat i sorgen men förstår mer och mer omfattningen och energin som måste få gå åt. Ta hand om er själva och era nära på bästa, mänskliga sätt. Här är en fin dikt som jag har publicerat på min älskade sons minnessida: Sorgen är en frukt av kärleken. Att bära sorgen är att bära smärtan och … saknaden. Ju större kärlek desto större sorg desto större smärta desto större saknad. Sorgen är kärlekens seger över likgiltigheten Därför är sorgen inte ett mörker utan endast ett återsken av ljuset precis som vår måne speglar solens strålar. Det finns ingen kärlek utan sorg. Sorgen är inte mörker. Oberördhet är mörker.” av Jack Gladh Varm kram från Maja


Ensam

Tack Maja! Det är så skönt att den här gästboken finns och att veta att ni finns där ute som delar sorgen och förstår vad det innebär.


Karin Johansson

<p>Vad fint du skriver Maja! Kram! Jag vill ocks&aring; tacka v&aring;r webmaster som g&ouml;r v&aring;r g&auml;stbok s&aring; vacker och uppdaterar hela tiden med s&aring; vackra rofyllda bilder samt l&auml;gger in dikter o musik! Det ger oss lite tr&ouml;st mitt i den sv&aring;raste sorgen! Stor varm kram till dig!</p>


Anonym

Rastlöshet, oro, kan inte sitta stilla. Försöker fylla min dag med aktiviteter. Trött. När jag försöker slå mig till ro med en bok märker jag hur ångesten stiger. Börjar städa huset. Tankarna hoppar omkring, får inget fäste. Är rädd hela tiden. Vem mer kommer jag förlora? Finns det alls någon trygghet i världen längre?


Maria

Varför är livet så orättvisst? Varför blir man ensam kvar? Hur kan omgivningen förstå? Det kan dom inte. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Varför väljer man en sån utväg? Jag försöker hålla mig upptagen för att slippa känna efter men känslan hinner ikapp. Ibland vill jag inte heller leva. Men jag måste orka. En dag om många år när jag dött av ålderdom så träffar jag min älskling igen. Då finns han där och tar emot mig. Men jag vill ha hans kram nu…:(. Kommer man någonsin bli glad igen? Ibland kan jag faktiskt le nu efter 2 mån. Det finnas stunder då jag kan må ok men då får jag dåligt samvete för det. Är det nån som känner igen denna känsla?


Ulrika

Denna har jag tyvärr inte skrivit själv men den är så mycket mina tankar”. Saknar min lilla vän så mycket… GRÅDAGEN Är dagen grå Bara för att solen gått i moln Är allt dimmigt Bara för att jag gråtit i natt Har skimret försvunnit För att du är borta Du som gav mig ljus och mörker Du som gav relief och skärpa Du som var det prisma vari hela livet bröts


Karin Johansson

Ulrika Visst är det så som i dikten! Jag hoppas du en dag kan se att minnet av det som just gav dig ljuset o mörkret, relief o skärpa, som var prisman i ditt liv, men som bröts, kan få dig att le, tänka tillbaka och minnas det fina. Det tar tid, speciellt när människor som man satte sin tillit till, som man trodde skulle stå vid ens sida och stötta, kanske inte riktigt förstå men som man kan förvänta sig av dem att de skall känna empati i alla fall, inte gör det, inte stöttar utan kränker ens rätt till sin sorg! Varma tankar går till dig, kram!


Millan

Hjälplinjens upprop: http://www.hjalplinjen.se/sida/om-hjalplinjen/Uppropet.aspx


 

Anna

Nu e jag ledsen och arg. Hur och varför uppmärksammar samhället inte detta mer? För ett par månader sen miste jag min pojkvän. Nu i dag förlorade min bror en vän. Varför? Varför är det så tabu? Jag vill göra nått. Vill att folk förstår att det uppmärksammas. Folk väljer denna väg hela tiden. Vad kan man göra för att förhindra detta? Det måste börja pratas om nu!!!!


Rädd

Hur ska man våga tro på någon igen? Hur ska man våga känna tillit? Lever med ständig rädsla att förlora någon mer, att känna avgrunden öppna sig, allt kan förloras närsomhelst. Smärtan är så outhärdlig, det går inte att existera, ensamheten är så total och skyddslösheten så skräckfylld. Längtar efter närhet igen, någons armar omkring mig, att få känna att någon finns för mig, men hur våga öppna mig för någon igen, släppa fasaden, lyfta på locket, våga komma nära, våga bli sårbar? Hur orka leva vidare? Självkänslan är i botten nu, jag vet inte om jag har något värde, kan ingenting, är ingenting. Bara ensam.


Anna

Rädd…jag tror alla känner igen dina känslor. Man vill inte och vågar inte leva vidare. Men man måste. dagarna bara går. Man tar en dag i taget. Vissa dagar känns det lite bättre vissa dagar vill man bara försvinna. Jag tror man måste få älta, få prata söder sina känslor, få gråta så mycket man behöver. Du vet att du inte är ensam. Vi som är inne på denna sida har varit med om samma hemska. Önskar jag kunde ge dig en kram. Folk i min omgivning har svårt att förstå men här förstår man. Ta hand om dig. Ta en dag i taget. Så lever jag. Styrkande kram/ Anna


Rädd

Anna – tack för ditt svar. Det är skönt att det finns andra som förstår. Jag är så bra på att lägga på locket och inte visa. Framstår som stark och ganska kall tror jag. Vågar inte visa hur rädd och liten jag är inuti. Känner mig så enormt sårbar och skör fast utanpå är jag självständig och ganska tuff. Tanken på fler förluster är outhärdlig, hur våga visa sig sårbar och älska igen? Det finns en man som uppvaktar mig men jag stöter bort honom med min kritiska och kalla attityd och sedan mår jag hemskt dåligt och känner mig så ensam. Och då får jag tankar på att också lämna, att återförenas med min älskade som jag förlorat, allt jag vill är ju att få tillbaka honom och han kommer aldrig mer. Jag har läst om PTSD och ser att mycket av mina tankar och känslor stämmer in på det. Bland annat att jag hela tiden måste lägga locket på och att minsta påminnelse väcker stark ångest. Och denna ständiga känsla av beredskap inför nya katastrofer! Är också väldigt obalanserad känslomässigt. Blir arg och ledsen på ett sätt som jag inte känner igen, överreagerar på saker och gör andra människor illa vilket jag får hemsk ångest över sedan för jag blir så rädd att förlora de få som finns kvar. Innerst inne är jag bara liten och rädd men hur ska de förstå när jag håller alla på avstånd?


Anna

Rädd- Va inte rädd. Gråter när jag läser vad du skriver. Känner så väl igen mig. Ibland vill jag bara ge upp och återförenas med min älskling. Men vi vet både du och jag vad hemskt det är för de efterlevande. Vi kan stötta varandra. Man får vara svag. Själv försöker jag oxå bygga upp nått försvar men igentligen vill jag känna att det finns nån som förstår, nån som kan krama mig när jag behöver. Nån jag får vara liten och rädd för. Hur länge sen hände det dig? Jag gör presic som du stöter bort de som vill visa de bryr sig. Överreagerar om de säger nått fel. Tror de e svårt för de på riktigt. De kan aldrig riktigt förstå. Men jag finns här- Och tror på att vi tillsammans som vet hur det känns kan stötta varandra. Stå på dig. Helgerna är hemska tycker jag. Måste sysselsätta mig så mycket jag kan för att inte hinna känna för mycket. Är det så för dig me?Hoppas du har en bra helg trots allt elände. Kram till dig


Rädd

Hej Anna. Tack för ditt fina svar. Det känns fint att veta att man inte är ensam även om jag förstås önskar att ingen människa skulle behöva uppleva detta. Jag känner igen mig, jag måste också rastlöst sysselsätta mig. Försöker ligga och läsa men då kommer ångesten. Kan inte njuta av sommaren. Kan inte komma till ro. Försöker vara aktiv som ett sätt att fly ångesten ensamheten och smärtan. Det var förra sommaren han valde att lämna mig och sina barn. Känner mig så fruktansvärt övergiven och sviken. Om någon man älskar och som älskar en själv bara kan gå på det här viset då kan vad som helst hända…ingen trygghet finns kvar längre…känns som om jag går på en avgrund…vad gör denna stress med kroppen? Det måste slita oerhört på en att ha denna förhöjda stressnivå hela tiden? Har du fått någon hjälp har du någon att tala med? Stor kram.


Anna

Hej igen Rädd! Ja du solen lyser och man vill kunna njuta. Men det e så svårt. Alla hemska tankar kommer när allt blir lugnt. Känner mig oxå så otroligt ensam och övergiven. Jag älskade ju han så otroligt mycket och älskar han än. Hur kunde han lämna mig på detta sätt? Men man får hoppas att de som väljer en sån väg finner ro och mår bra nu. Jo då jag har nån at prata med men känns ändå som de som verkligen förstår är bara de som gått igenom samma sak. Har du nån att prata med? Ta hand om dig så gått det går. Kram till dig


Håkan

Vad säger man till sina barn om någon som har begått självmord? (4-6-15år?) Min mamma begick självmord när jag var 9… Det har ej pratats mycket om detta i min familj och jag har svårt att prata om det själv… Jag brukar försöka säga; – Hon var sjuk i kropp och själ och att hon orkade inte leva när hennes mamma dog. Hon var inlagd på sjukhus, psykisk avdelning i omgånger och när hennes mamma i sin tur dog på sjukhus så orkade hon inte leva mer utan dog 1976. När mormor gick bort blev mamma så sjuk &amp; ledsen att hon ville inte leva mer. En dag när hon badade så drunknade hon för hon var så sjuk, trött och ledsen… Hon dränkte sig själv. Hon begick självmord… Vad säger man om man egentligen inte vill gå hela vägen och komma till ordet självmord? Hur kan man på ett bra sätt stoppa frågefloden, som de själva i sin tur kan få från andra barn?


Mia

Håkan-det här är så otoligt svårt. Jag har själv en son vars pappa valde att lämna oss. Men min son vet inte hela sanningen ännu. Men jag har fått tips om att säga typ att pappa hade ledsen sjukan och då orkar man inte leva längre. Sen är det viktigt att försöka svara när de undrar och inte komplicera det så mycket. Men jag har ju inte berättat hela sanningen själv men vet vad jag skall säga den dagen han undrar mer. Men vad du sagt lät jätte fint. Du känner ju dina barn allra bäst och jag vet att som förälder så gör man rätt för sina barn. Men man kan vara fruktansvärt rädd som jag är. Jag tror ändå att barn har lättare att acceptera än vi vuxna. Lita på dig själv är mitt tips. Du gör rätt för dina barn.


Maria

Jag blir så ledsen så arg och besviken när en dag kan gå helt ok men rätt som de är så avbryts allt med tårar och smärta. Hur mycket skall man orka? När tar denna smärta slut? Hur och när blir man lycklig igen? är det änns möjligt? Jag tror inte det. Jag vill bara få säga en sista gång och titta i hans ögon att jag alltid kommer älska han. Jag vill be om förlåtelse för allt som varit fel. Vill krama han hårt och aldrig släppa taget. Varför går inte det? Varför måste jag orka? Varför gör det så ont? Varför måste jag vara ensam kvar? Jag behöver ju dig, kom tillbaks till mig SNÄLLA!!!


Rädd

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver Maria. Att få känna hans händer om mina en sista gång. Hans armar omkring mig. Känna tryggheten i att vara två. En svindlande kort sekund var vi VI. Det var som att jag hittat hem. Ser framför mig hans blick sista gången vi sågs. Var är han nu?


Maria

Tack Rädd för att ditt svar. Jag har vissa dagar då allt känns ok men sen rätt som det är när jag är hemma så bryts allt totallt och jag gråter hysteriskt. Varför är det så här? Hur skall man orka? När går denna smärta över? Jag vill inte vara ensam. Känner mig så vilsen och så liten. Varför tar man ett sånt steg? Det gör så ont att jag tror jag skall gå sönder. Ibalnd när jag lyckas ha en bra dag kan jag nästan må dåligt för det. Är jag knäpp då? Allt jag vill veta är att han har det bra nu. Att han vet att jag alltid kommer älska han av hela mitt hjärta. Att han förlåter mig för allt tjafs som en gång var. Men när får jag veta detta? ALDRIG! Så man lever i en ständig ovisshet som tär sönder en totallt.


Rädd

Hej igen Maria. Jag tror inte man behöver ha dåligt samvete om man mår lite bättre utan det är sorgen som tar en paus ibland för att man ska orka. Försök vara snäll mot dig själv och rädd om dig själv och unna dig de stunder som känns lite bättre? Jag känner igen mig i allt du skriver och även det du skriver om att man har så många VARFÖR som aldrig får något svar. Det går upp och ner med sorgen ibland värre och ibland bättre. Just nu är jag deprimerad och har liksom tappat all lust. Allt känns så tomt och det känns som jag ingen framtid har att se fram emot. Jag har en man i min närhet som söker kontakt men jag vågar inte lita på någon längre. Han kanske också kommer att överge mig? Känner mig så ensam och skyddlös. Som om vad som helst kan hända närsomhelst. För det vet vi ju som drabbas att det kan. När som helst kan en total katastof inträffa. Hur ska man våga och orka leva och finna lust och glädje annat än rent ytligt? Kommer man någonsin över detta? Jag tror för egen del att jag får bära detta resten av mitt liv. Den otrygghet det givit mig att allt bara kan försvinna det är en erfarenhet som är inristad i min hjärna. Den har förändrat mig. Chocken, traumat. Att se honom sådan… Folk förstår inte som inte drabbats själva. Jag har också varit mycket arg på honom och fått dåligt samvete över det. Han var väl sjuk som valde den vägen eller var det ett medvetet val? Jag vet inte. Men jag känner mig övergiven och fruktansvärt ensam och jag försöker förstå men det går inte.


Maria

Hej Rädd! Tack för att du svarar mig. Jag känner så med dig. Stunder då jag faktikst inte orkar mer, stunder allt bara känns för jobbigt. Men vi måste våga tro på en framtid. Vi bör alltid med oss detta fruktansvärda alltid. Och jag vet att det förändrat mig mycket. Men varje dag bara går och vi du och jag och alla andra som drabbats får ta en dag i taget. En dag kan vara en pina nästa dag lite bättre. Vad jag önskar jag hade nån att ringa som förstod när allt känns som värst. Men det känns skönt kunns skriva till dig. Jag har dagar då jag verkligen är djupt deprimerad men jag kämpar på. Det måste du me. Den man som uppvakar dig. Ser nått idig. Förstår att det måste va hemsk försöka lita på en framtid igen. Vet han vad du varit med om? Du måste berätta om du tycker om han förståss. Kankse förstår han. Kankse finns han där när du mår som hemskast. Nån som håller om dig i ensamheten. Man vet aldrig om det händer igen men jag hoppas att vi alla som varit med om detta e gång har fått lida tillräckligt. Det får inte hända igen. Ta hand om dig nu. Och försök lita på en framtid. Jag försöker varje dag. Jag har ont i hjärtat varje dag men kämpar på. Tårarna rinner när ingen ser men nu e en ny dag och jag fortsätter kämpa. En dag känns det nog bättre.


Karin J

Till Rädd och Maria Jag kan inte ge er tröst för det finns ingen tröst när sådant här händer som hjälper. Däremot kan jag ge er hopp om att en dag när ni lagt ert pussel, ja för det är just det man gör. Man vill ha en förklaring både när det gäller det som hände och om som ni antyder om man någonsin mera kommer att känna tillit till någon. Allt det här tar tid och det måste det få göra. Hjärnan kan inte ta in allt det som hänt under det första 6 månaderna upp till år, beroende på vilken situation man är i. Har man barn så måste de få hjälp i första hand, är de i den åldern att de förstår så behöver de ha hjälp och stöd men även som vuxen behöver man få tala, ja älta det som hänt, sätta ord på alla frågor, alla känslor och all frustration som blir. Det är fint att ni två kan kommunicera här men om ni känner att ni behöver få tala med flera så läs då det meddelande vi har på första sidan här på hemsidan om att möjligheten att träffa andra i SPES i Sthlm under sommaren finns. Ta gärna kontakt så ses vi ute på stan på något lugnt ställe. Fortsätt också gärna att skriv ner era tankar både för er själva och med andra här, det hjälper också att få dela smärtan med andra som vet hur det är. Varma kramar till er båda!


Maja

Händelseanalyser vid självmord inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten Förslag till ny lag http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/14/87/23/d05fd6ba.pdf


 

Maja igen

Tack webmaster för din snabba insats med att publicera det jag länkade till här i GB igår. Var och varannan dag upptäcker man nåt nytt och idag upptäckte jag adressen till dej härovanför också 🙂


Webmaster

Hej Maja! Tack själv för att du gjorde mig uppmärksam på dokumentet så att jag kunde publicera det på hemsidan! Hade just tänkt skriva ett inlägg här i gästboken för att tacka dig. 🙂


Anonym

Ännu en morgon och jag kliver upp. Varför igentligen? För att jag förväntas gå och jobba och leva vidare. Men vad är det för mening med livet nu?


Bara jag

Hej Anonym. Det finns en dikt på diktsidan här på hemsidan som heter ”jag ber dig”. Jag vet inte om den kan ge dig lite stöd i din känsla just nu? Kram och var rädd om dig!!!


CoolPercy

TACK!!! Tack alla fina som lever. Tack alla efterlevande å tack för att just denna hemsida får finnas!!! Igår skulle min älskade MOR fyllt 59 år om hon hade varit i livet… ; ( Jag gillar inte alls varken födelsedagarna el årsdagarna… D e inge roligt… Just nu försöker jag bara att överleva å längtar innerligt efter att leva… Överlever jag bara årsdagen den 1 aug 2010 så kommer dessa 7 svåra år att vara över… Tack fina Pernilla lilla för att just du lever å andas, trots att din mor inte gör d… Love n Light!!! ; )


Karin J

Cool Percy Jag lovar dig att du överlever den 1 augusti. Vi har själva överlevt 6 år nu sedan vår dotter tog sitt liv och lämnade sin då 7 år gamla dotter, som nu bor hos oss. Det har gått 6 tuffa år sedan dess och sorgen o saknade kommer vi alltid att bära med oss fastän många som inte upplevt det vi har tror att man glömmer och går vidare men så är det definitivt inte. Idag lever vi ett annat liv, det liv som lärt oss att att sorg och glädje går hand i hand och att vi överlever! Är numera aktiv inom SPES för det finns så mycket man kan göra både för att förhindra att sådant vi här fått gå igenom händer och att även finnas till för de som redan drabbats av katastrofen, för det är en katastrof för varje enskild el familj som drabbas av att någon i ens närhet tar sitt liv. Tänker mycket på barn då som förlorar inte bara sin förälder utan sin trygghet, sin historia när en förälder dör. Inte alla barn som har en överlevande förälder el annan släkt som kan lotsa dem genom livet. Vi finns här för dig om du behöver stöd och hjälp! Varm kram!


anonym

Jag har en ängel som bara jag kan se, jag har en ängel som bara är min. En ängel som kommer till mig i drömmen både på natten och dagen. Min fina egna ängel ler mot mig som bara han kan, men han vill inte ha besök av mig än. Han vill att jag fortsätter trots att smärtan tar kål på mig. Han vill möta mig me öppna armar den dag då jag inte orkat mer av ålderdom. Min ängel mår bra idag, min ängel älskar jag för alltid och jag har givit all den kärlek jag kunnat till honom trots att jag vill ge mer. Jag kämpar för jag vet att han vill, trots att jag inte orkar. Jag vaknar varje morgon och tar mig igenom varje dag och natt för jag vet att han önskar. En sak är jag stolt över och det är att jag har min egna älskade ängel.


Webmaster

Hej Anonym! Tack för din fina dikt! Skulle gärna publicera din dikt på vår diktsida? Om du vill förstås? Varma hälsningar Webmaster


Anonym

Hej webmaster! Ja absolut får du göra det. Är glad du tyckte om den :). Hjärtliga hälsningar från lilla mig


Webmaster

Hej Anonym! Tack för ditt bidrag till vår diktsamling. Dikten ligger nu på diktsidan. Varma hälsningar Webmaster


Mia

Tar smärtan någonsin slut??? Känner mig så ensam. Hur skall jag orka????


Karin J

Mia Sorgen och smärtan kommer kanske alltid att vara en del av livet för oss som drabbats men den blir uthärdlig så småningom. Det tar lång tid och hur lång tid beror på oss som individer och framför allt på om vi har ett nätverk omkring oss som hjälper oss leva vidare. Därför är det bra att gå på SPES-träffar, där vet alla hur det är och det ger tröst och lindring att känna att man inte är ensam om det här som vi delar. Varma styrkekramar till dig!


Mia

Tack Karin. Skall försöka komma på träffarna. Behöver det tror jag. E så fruktansvärt tungt ibland. Ursch.. men så småningom så blir det kankse lättare. Är glad ni finns. Och så imponerad att ni klarar er igenom detta.


Anne-Marie

I morgon är det min systers födelsedag, vill gratta henne men vet inte hur. Hur kan jag glädjas åt hennes födelsedag 11/8 när den sakta övegår till hennes dödsdag…….klockan 03,27 12/8 2009 så tog hon sitt liv och lämnade mig kvar ensam med ett krossat hjärta. Alla säger att det blir lättare…men det blir det inte. Det är bara jag som blir duktigare på att dölja….smärtan är lika olidlig nu som då…jag vill bara följa efter min syster dit hon är. Jag är helt lämnad av min familj och ingen skulle märka om jag bara försvann….jag vill dö hos min syster, då kommer kanske de få som kommer sakna mig att förstå….


Karin J

Anne-Marie Det blir inte bättre av att mista någon nära, tvärtom. Men på något sätt överlever man fast man blir aldrig densamma, sorgen är kärlekens pris är det någon som sagt och det stämmer. Vi kommer aldrig över sorgen utan får leva med den sida vid sida och acceptera att den finns där till slut men det kan ta lång tid och för dig som det gått bara 1 år har just insikten infunnit sig, att du aldrig mera får träffa din syster. Det är fruktansvärt smärtsamt! Gå till SPES, tala om hur du tänker och känner, dela din sorg med andra. Varm omtänksam kram till dig!


Linda

Det har gått tio år sedan min pappa tog sitt liv, jag har bearbetat händelsen men det blir aldrig bättre. När pappa dog tog han mitt liv med sig, jag har inget liv kvar. Vad ska man ta sig till?


Karin J

Linda När sådant sker som vi här varit med om så dör en del av en själv med den vi älskar. Livet blir aldrig detsamma igen utan vi får använda all den lilla energi vi har till att skapa ett nytt liv, kanske hitta nya vänner för våra värderingar ändras också så ibland får man sålla bland vänner också vilket kan vara en nog så smärtsam upptäckt att de man trodde skulle stå kvar vid ens sida inte gör det . Min räddning var SPES och de fina personer jag träffade därigenom. Idag är mitt liv annorlunda. Jag ältar inte sorgen längre utan lever med den och alla vackra, roliga minnen av min dotter finns kvar inom mig. Det som rört vid ens hjärta glömmer man aldrig, läste jag någonstans och det stämmer. Jag älskar livet, naturen, djur, min familj, barnbarn, det är för deras skull jag bestämt mig för att överleva. Som bonus har jag även nya vänner som vet hur det är att mista någon. Med dem kan jag både skratta o gråta! De ger mig livet tillbaka, inte det liv jag hade men ett nytt o mera insiktsfullt liv! Ge inte upp hoppet! Du är värdefull! Kram!


Signe

Har ikväll talat med dem – min döda systers barn om att de alltid kan vända sig till mig och min yngre syster och fråga, vad som helst om sin mamma. Hur hon var som liten, vad hon tyckte om, roades av. Stort som smått för vi vet så mycket om vår stora syster som inte ens våra föräldrar har kännedom om. Alla söker sina rötter förr eller senare. De lyssnade intresserat, allvarligt och jag kunde skönja en längtan hos dem efter just detta, om vetskap. De är äldre nu, de förstår. Mina egna barn, de yngsta kom ner och vi talade alla om livet, döden, saknad, gravstenar och det slutade med att jag läste sagan Bubbelimuck…. Signes sen sommarnatt


Karin J

Signe Tårarna rinner faktiskt när jag ser det du skriver om din systers barn och hur ni verkligen finns där för dem. Vilken tur de barnen har som har sina mostrar! Har ju hand om min dotterdotter (vars mamma tog sitt liv för 6 år sedan) och jag har märkt att hennes moster betyder ju så mycket för henne också. Det blir ett speciellt band emellan dem! Hon kan ju också berätta om sin syster, liksom även jag o hennes morbror kan och det är en enorm trygghet för barnen! Tack för att du delade med dig av dina sommarnattstankar! Varm kram! Karin


Signe

Kram tillbaka till dig Karin!


Anonym

Dagarna bara går. Och jag bär med mig vad som hänt mig. Omgivningen glömmer bort men det kan aldrig jag. Ibland mår jag bättre och blir så besviken när dippen kommer. Ibland orkar jag inte men vad gör man då???


Medlem i SPES i Sthlm

Anonym Ibland får man bara stanna i den känslan och vara så ledsen som man känner sig. Sorg kan aldrig gömmas undan, den lever med oss i allt och för evigt men med åren så gör det mindre ont. Vi kan tänka tillbaka och t o m glädjas åt att vi fick den tid på jorden vi fick med den vi förlorat. Sorgen är kärlekens pris. Att hitta ett nätverk där man kan prata om sin sorg o saknad, alla tankar o känslor i samband med förlusten är en förutsättning ibland för att klara detta. Vi finns för dig i SPES och vet alla hur det är. Du är välkommen till oss! Kram! / Karin


Signe

Hej anonym och andra som erfarit samma sak. Min förlust är 12 år gammal och det kanske verkar förmätet att till er säga: Det blir bättre men det tar tid. Du kan inte göra så mycket annat än att uthärda genom kärlek och förlåtelse… Med kärlek Signe


Anonym

Tack Signe och Karin! Det känns skönt att höra att man klarar av det. Att man lär sig leva med det även om det inte känns så. Men det kommer ta tid har jag förstått. Och ibland undrar jag verkligen om jag klarar av denna smärta. Men ni har klarat, då vill oxå jag hoppas jag. Det gör bara så fuktansvärt ont, så ont att jag inte vet vad jag skall ta vägen. Tack för att denna sida finns o tack för det stöd ni ger. Kram till er och alla därute som råkat ut för samma hemska sak.


En annan anonym

Hej anonym För mig har sorgen varit svår och stundtals outhärdlig. Men nu efter 1½ år är det betydligt lättare. Jag känner att jag kan börja rikta om min energi och mitt intresse mot andra saker och andra människor. Nya vänner, nya intressen. Den jag förlorat finns inte hela tiden i mina tankar. Det är som om jag har lämnat honom eller han har lämnat mig kanske? I början var det som om han fanns kvar i närheten, men nu är han borta och jag lever och jag vill leva och göra något. Det är som en stor lättnad. Jag tror man måste låta tiden gå och hoppas om att det en dag blir lättare. Jag säger inte att chocken och förlusten inte har förändrat mig för det har det gjort för alltid bara att jag nu börjar hitta tillbaka till ett liv som kan innehålla något annat än bara sorg och smärta. Önskar dig allt gott och kraft att våga hoppas! Kram!


Mia

Nu är det bara några få dagar kvar tills han fyller år. Klumpen imagen inför denna dag är stor. Hur orkar man? Hur skall man orka en födelsedag utan födelsedagsbarnet? En panik känsla växer inne i mig. Bara några få få dagar. Han va ju så ung. Varför valde han denna väg? Varför lämnade han oss? Jag kan aldrig förstå. Skuldkänslorna äter upp mig innefrån. Blir man av med de nångång? Eller lär man sig leva med de? Allt jag ber och hoppas är att han nu mår bra. Och att han vet att vi alltid kommer älska honom. varje dag är en kamp. Och denna dag som snart är här känns som mörk mörk djup depprimerande tunnel men en tunnel jag vill fylla med kärlek och göra denna dag till en speciell kärleksdag. Men ändå är jag så så rädd för denna dag.


En medmänniska

Hej Mia, hur är det? Har dagen som du blev orolig för passerat? Vi som är efterlevande får så många frågetecken och ingen vet om eller vilka vi kan få svar på. Det går att leva vidare. Det mörka kan bli mindre mörkt och omfattande med tiden. Stor, varm styrkekram till dej och alla er andra!


Annika Saari

Hej, ikväll kl 18 är det öppen träffpunkt för er som mist ett syskon och fortsättningsvis varannan torsdag, jämna veckor. Välkomna att sitta ner en stund och fika, berätta eller inte berätta om din förlust. Ibland är det svårt att prata då kan man bara lyssna på andra. Vi är i våra lokaler på Sabbatsbergs sjukhus. Välkomna!


Mia

Hej en medmänniska! Tack för att du svarade mig. Ja dagen har passerat. Det var en tung dag men vi gjorde det bästa att försöka göra den speciell. Jag tyckte vi lyckades med det. Tror han såg oss och tyckte om vad vi gjorde för honom. Det känns så underbart få dela sina tankar på denna sida, man vet att man inte är ensam. Tack för denna sida och en stor kram till dig och alla andra.


Gwen

Vill tacka alla som va med i Marholmen och tack för att alla delade med sig och för första gången för mig som jag vågade prata så öppet om de som hänt!! Tack och stor kram till er alla…


Moster

Tack själv Gwen! Det är så viktigt att få mötas i våra sammanhang och dela när man orkar och vill.


Anna

Idag orkar jag inte mycket mer. Smärtan e vidrig. Varför? Ingen kan förstå i min omgivning. Nu har det ju ett tag. Skall man inte gå vidare då. Känns som ett slag mot bröstet när man ramlar ner igen. Tycker livet är orättvisst. Varför all skuld varför all smärta? Vill bara ha en kram…


Karin Johansson

Anna Livet blir väldigt tufft mot oss efterlevande och vi omvärderar allt och alla därför att de andra kan aldrig förstå att livet blir aldrig som förut efter det vi upplevt. Vi drabbas av sorg och skuld som gör ont. Som om det inte räckte med saknaden, förlusten av någon man älskar utan dessutom skall man älta alla dessa frågor och funderingar, varför, varför……. Om jag gjort si eller så…… Men vi är trots allt bara människor och inga tankeläsare. Vi vet aldrig en annans innersta tankar, vi lär aldrig känna en annan människa helt! Så småningom så kommer man till insikt om det men allt har sin tid och sorgen och tankarnas sin tid och måste så ha för att vi skall vänja oss, orka leva vidare, förstå. För att få stöd och hjälp med detta så gå på de öppna träffar SPES har. det brukar kännas skönt efteråt att ha delat sin sorg, sina tankar med andra. Varm kram till dig Anna! / Karin


cecilia

Hej alla! Jag förlorade min älskade lillebror i suicid april 2008. Det förändrade hela mitt liv, min inställning till LIVET. En stor del av MIG dog med honom. Jag kravlade mig långsamt och mkt mödosamt upp ur det svarta hålet jag föll ner i. Idag vill jag hjälpa andra. Vara med och påverka psykiatrin. I den mån jag orkar och hinner… Jag startade 2009 en hemsida där jag skriver om mina erfarenheter. Det finns ett FORUM på hemsidan, där ni kan lära känna andra i samma situation. Det är nystartat så gå gärna med där och gör forumet levande. Många kramar Cecilia


Gwen

I torsdags tittade barnen upp på stjärnorna o León säger – mamma visst är stjärnorna delar av vår pappa. Tårarna trängde sig igenom mig barnen tittade på mig och frågade- mamma varför e du ledsen, saknar du pappa? …. Fy va tungt de e mad alla frågor….


Karin Johansson

www.vsmis.dinstudio.se Cecilia Här är länken till det forum du menar. Du glömde skriva in den! Kram! Gwen Fint ändå hur barnen ser att du blir ledsen och att de tänker på sin pappa som en del av stjärnorna. Styrkekramar till er alla tre! Karin


Anonym

Nu gråter jag igen. Alla tror allt är bra nu. De kan inte se kan inte förstå. Men i ensamhet lider jag. Det gör så ont. Vad säger man till folk? Skall man försöka få de att förstå? Känns som det är meningslöst. Kommer det dagar då det blir enklare? Kommer det dagar då jag slutar plåga mig själv med all skuld. Jag skriker men ingen hör, jag gråter men ingen ser.


Karin Johansson

Anonym Det är tyvärr så att de flesta tror att när det gått en tid så skall man ”gå vidare” som de säger men det går inte. Det människor som inte upplevt det vi gjort inte förstår att det kan ta många år innan man införlivar förlusten i sitt eget medvetande.Det är ju först när man accepterar att livet blev så här, som man kan leva vidare med sin sorg och saknad, med goda minnen att plocka fram ibland och minnas med glädje och tacksamhet att man fått uppleva. Ta den tid du behöver för din sorg för den är inte lika för alla. Man behöver olika lång tid på sig och ett tips från mig är att du går på ”Öppen träffpunkt”-träffar om du har möjlighet så att du får prata med andra i samma situation för det hjälper. Skriv ner dina tankar o känslor i en dagbok eller som jag gjorde i brevform till min döda dotter. Varm omtänksam kram! / Karin


Anonym

Kram till dig Karin! Behövde få lätta mitt hjärta få tala om för nån som vet hur det är. Det värmde med ditt meddelande. Tack! Tyvärr har jag så svårt att komma på träffarna även om jag vet att jag behöver. Men hoppas nån gång jag kan komma. hur lång tid tog det för dig att återgå till ett någorlunda normalt liv? Förlåt att jag frågar förstår det är olika men undrar ändå hur lång tid man kan räkna med. Förstår att man aldrig glömmer. Det vill jag inte heller. Han va mitt allt. Men jag vill kunna känna glädje en dag, tror det är omöjligt men hoppas ändå. Tack igen för att du svarade.


Karin Johansson

Anonym Det är så olika på oss människor hur vi klarar av en sådan här kris som det ju faktiskt är för oss, speciellt om vi också har barn som behöver vårt stöd. Då måste vi oftast ”hålla ihop oss” för att finnas där för dem och tal och trösta när de behöver. Om du har svårt att komma ifrån på kvällar så ring mig, mitt nummer står på hemsidan, så kan du komma dagtid och träffa mig på kansliet för att få prata. Det ligger bara ett stenkast ifrån Gärdets T-bana. Finns där 3 dagar/veckan nu. Eller skriv på min e-postadress. Kram! / Karin


Maja

Jag stödjer kampanjen Hjärnkoll. Lär mer om hur du kan slå hål på myterna om psykisk ohälsa på http://www.hjarnkoll.org


Skriv under

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Sjalvmordssajter


Pernilla

Hej alla fina människor!!! Det var ett tag sen nu som jag skrev här, MEN jag har goda nyheter att förmedla. Min älskade mor tog sitt liv den 1 AUG 2003. Som ni alla vet så får man sår som aldrig tycks läka utan vi får lära oss att hantera vår förlust. Jag vill bara berätta för er att jag har skrivit en enmansföreställning om mig och min mor. Nu är det klar och jag är nu i sluttampen. Jag kommer att ha min premiär i feb 2011. Jag kommer självklart att berätta mer i detalj när det närmar sig. Det vore så roligt om så många som möjligt av er kunde komma och se min berättelse som jag väljer att gestalta genom teater. Som ett liten ljus i mörkret så vill jag vara en röst för oss i det offentliga rummet. Ta hand om varandra. STOR Bamse KRAM /Pernilla


Maja

Pernilla, jag beklagar djupt din förlust. Att du sen på ett kreativt sätt ändå har förmågan att dela med dej, är inte alla förunnat, det tar jag tacksamt emot. Jag kommer gärna! Kram till dej &amp; alla andra SPES systrar och bröder!


ulrika

Kan bara hålla med nedanstående talare, Maja om Pernillas styrka och kreativitet. Självklart kommer jag också. Varm kram till alla här


Pernilla

TACK Alla fina systrar och bröder. Det är just genom era kommentaren samt smärta som jag känner igen… som gör att jag hittar kraft att fortsätta. Trots att det känns mörk ibland. Jag kommer att maila er alla i god tid så att ni kan planera in när ni vill gå. Stor jätte kram samt tack igen för att ni tror på mig!!!


Undrar…

Föreläsningen med Ulla-Carin Nyberg, är den i SPES lokaler på Sabbatsberg???


Webmaster

Hej Undrande Ja det är den. Välkommen!


Anna

Varför skall jag orka? Ibland blir allt så svart. När blir det bra? När kan jag le på riktigt?


Karin J

Anna Det enda jag kan säga till dig är att du kommer att kunna le igen. Även om du inte tror mig så är det så. För mig som det gått 6½ år sedan, liksom för andra jag lärt känna i SPES så är det just det alla undrar över. Hur skall jag överleva det här? Kommer jag någonsin att kunna skratta någonsin i mitt liv, känna glädje över saker jag upplever som jag tidigare känt glädje över? Det kommer DU att göra men såsom livet drabbat oss så tar allt sin tid. Innan man kommer så långt att man känner glädje så måste man ha kommit så långt att man accepterar det som hänt, att man kan se att det inte var mitt fel det som hände, att jag inte kunnat förhindra det, att jag givit den här personen all kärlek jag kunnat trots allt som hände, att ………. Jag kan räkna upp hur mycket som helst på sådant man anklagar sig själv för men sist och slutligen orkar man inte älta längre och det är då man inser att hur/vad jag än tänker så kommer hon/han alltid vara borta och jag måste besluta om hur jag vill ha det i livet. Väljer jag glädje? Sorgen och saknaden finns alltid inom oss, den liksom integreras i vårt liv och så småningom kan vi minnas och le åt glada och fina stunder med den man mist. Jag ger dig ett gott råd, skriv dagbok och efter ett år eller mera så kommer du att när du går tillbaka kunna se den förändring jag talar om. Gå på SPES-träffar när du kan och sätt ord på/dela med dig av dina tankar till andra som ”vet” hur det är och du kommer att märka att även du överlever detta liksom vi gjort och vi är helt vanliga mammor/pappor/livskamrater/syskon el vänner och inga ”stålmänniskor”. Sorgen drabbar oss ganska lika och vi har en ganska lika ”kamp” att gå igenom för att hitta ett levbart liv och så småningom även kunna känna glädje. Styrkekramar från en mamma/mormor som hittat glädjen i livet tack vare SPES!


Maria

Livet är ett konstigt mirakel, man föds och man dör. För en del möts man av motgång efter motgång. Ibland är det för tidigt för en del att gå bort. Man undrar varför, man kan inte förstå. Men trots det måste livet fortgå. Kan tyckas orättvist och hårt. Ett är då säkert livet är bra svårt.


Ann-Charlotte Jakobsson

Tänker att det redan har gått 4 månader sedan det hände. Det har varit intensiva dagar med djupa funderingar om meningen med det som hände så plötsligt. Inga svar finns att få bara tomhet och tystnad. Försöker att ta ett andetag och en stund i taget. Smärtan är överväldigande och är mycket påtaglig men allt eftersom tiden går mildras smärtan i magen och bröstet. Muskelspänningarna lättar och tankarna känns lättare. Ett accepterande och en visshet om att vi kommer att mötas en dag, infinner sig. Det är nog bra på den andra sidan. Vi ska nog inte vara så rädda för döden. Allt blir säkert omhändertaget. För mig är det tron som gör att jag kan orka fortsätta att leva och bejaka livet. Vi orkar och vi kan!


Ann-Charlotte Jakobsson

Sorgetårar som aldrig vill ta slut. Varför lämnade han oss? Vi älskade ju honom. Förstod han kanske inte det? Var smärtan så svår att inga andra tankar fanns att tänka. Var det bara att få slut på smärtan? Varför lämnade du oss älskade son? Vi saknar dig oändligt mycket! Det är så svårt att leva utan dig! Men vi måste, måste fortsätta att göra allt det vanliga och livet går vidare med höstlöv, vindar och storm. Snart iskallt och vinter och livet gör sig påmind utan försoning. Det finns en röst i mig som säger att det kan inte bli värre. Det värsta har redan hänt. Det kan bara vara stilla ett tag och jag är nöjd. Väntar.


Anonym

Till den jag förlorat min underbara man, jag kommer alltid älska dig. Vart tog du vägen? Mår du bra nu? Är du arg eller ledsen eller har du bara fått lugn? Jag är så rädd att leva utan dig. men jag måste. Saknar dig så och det gör så ont.


En medlem

Fortsätt skriva på och sprida namninsamlingen: http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3966


anonym

jag minns de två värsta dagarna i mitt liv. De flesta brukar ha en men jag har två. Den ena dagen var en söndag 2004 då min pappa tog sitt liv. Den andra var en lördag i augusti 2010 då min bror tog sitt liv. Jag saknar er så att det gör ont!


Hallbergs dotter

Hej vänner! Brukar mest hålla till i den andra gästboken på SPES, men upptäckte först idag att den här också fanns. Förlorade min pappa för fem år sedan och känner att det är bra att de här sidorna finns, där vi som varit med om samma sak kan samtala med varandra. Ingen förstår bättre än den som varit med om samma sak. Jag håller just nu på med ett projekt att skriva en bok. Den kommer att vara byggd på intervjuer med personer som förlorat föräldrar i självmord. Vet att det finns många här inne som känner sig träffade – hör av er till mig så kan jag berätta mer om projektet. hallberg_m@hotmail.com Vi är aldrig ensamma! Vi har syskon i sorgen! Kramar från mig!


En medmänniska

Till anonym: Jag beklagar från botten av mitt hjärta båda dina förluster. Du har kanske perspektiv på dina erfarenheter, kanske ses vi nån gång på SPES, där vi om man vill och orkar kan dela med sej av sina skiftande erfarenheter med med samma traumatiska slut. Det är ingen stor tröst, jag förstår om du känner dej ensam ändå. Jag sänder dej varma styrkekramar!


carina hill

Hur går man vidare om den som tog sitt liv ville leva, om det bara var en fyllegrej????


Anna

Till carina hill; tyvärr finns det inga genvägar för konsekvenser i form av kris och trauma eller för sorgearbete för de efterlevande, oavsett om den som tagit sitt liv var påverkad eller ej. Personligen mår jag bättre av att inte värdera, utgången blev oåterkallelig nu. Kanske fanns tankarna där men alkoholen utlöste det? Det är även viktigt att diskutera det faktum att alkohol bidrar/utlöser mycket som skulle ha kunnat undvikas annars. Men det tänker jag är en annan diskussion. Du behöver säkert få sörja den du saknar nu i första hand. Varma styrkekramar till dej!


Pirjo Stråte

Hej Har någon av er erfarenhet av missbruk av receptfria läkemedel bland unga? Hör av er per telefon eller mail, du får vara anonym om du vill. Pirjo Stråte Ordförande SPES Stockholms län 070 499 93 17


Maria

Hej alla! Jag vill bara dela med mig av den vackraste låten jag hört på länge Ratata med låten Himlen. I den finner jag lite tröst och hoppas kanske nånannan gör det med. För mig har det gått 7,5 månader sen. Vissa kväller gråter jag som aldrig förr fortfarande. Men har efter dessa månader accepterat situationen även om skuld och saknad för alltid finns där och plågar mig. Jag vill med det säga till alla nyligen drabbade att ta en dag i taget. En dag kan du le, en dag blir det lite lättare även om man aldrig tror det. Men inget blir det samma. Mina tårar har inte tagit slut det tror jag aldrig att de gör. Men i och med att jag tillslut accepterat vad som hänt känns det lite bättre. Kram till er alla


Ulrika

Kanske kan det komma till stånd en förändring. Kanske kan det rädda något liv så att det inte händer igen. Blott den som går igenom detta förstår och detta är ju rätt forum att än en gång påminna om namninsamlingen mot självmords-sajterna. ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” är ett uttryck man kan välja i den här situationen. Tiden är ganska knapp nu, november månad ut kommer den att finnas kvar innan den överlämnas till Beatrice Ask &amp; Maria Larsson på Socialdepartementet. Vänta inte med att skriva under utan gör det nu! Längst ner på listan finns ett val ”Skriv på listan” klicka på den och följ föreskrifterna. http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3966


Anonym

Min första advent utan min man närmar sig. Försöker julpynta men tårarna bara rinner. Trodde inte det kunde vara så här tugnt nu när det ändå gått ett tag. Har tagit mig igenom födelsedagen och nu så närmar sig jul. Jul som brukar vara den högtid jag älskar och lever upp till. Jag skall göra det finaste jag kan för vår älskade son. Men hur kan advent, lucia och jul bli fin utan den man älskar? Tur min man finns kvar i vår son, mitt allt. Hur klarar man dessa dagar? Jag vet ju att han vill att vi skall ha en underbar jul. Jag säger alltid till vår son att när han eller jag skrattar och mår bra så gör hans pappa det me. Det tror jag av hela mitt hjärta men varför är det då så jobbigt? Smärtan är så svår. Kram från lilla mig


Maja

Kunskapskanalen torsdag 2 december kl 21.00 och SVT1 söndag 5 december kl 22.00. Inferno – Vilja leva (avsnitt 8:8). Programmet går att se igen direkt efter sändning på www.ur.se/play


Maja

Var med och tänd marschaller – för nollvision mot självmord. Läs mer: http://psyktv.wordpress.com/2010/12/02/1500-marschaller-for-nollvision-mot-sjalvmord/


Ingen

Barnen … inget man vill tänka närmare på … Som jag saknar min lillebror, ni anar inte, ni vet, men ni anar inte … jag älskar honom varje dag. jag kan inte ens skriva om honom utan att tårarna rinner. han var så fin, så liten, men ändå så stor. Jag dör och han finns inte. Min lillebror. hans olycka, hans olycka …. den kan aldrig försvinna. jag berättade ikväll om min lillebror, för tredje gången sen det hände, för snart 4 år sedan. Jag har tre barn, jag älskar, jag saknar … jag är en schablon. jag är liten, jag saknar. Saknar är för litet, jag förgås …


någon

When It’s Cold I’d Like To Die – Moby


Tommy Karman

”VI FÖRLORADE HONOM…” Så kommer den unga sköterskan, viskande visar hon oss mot en lång korridor. Vi förs mot en dörr som öppnar sig, så åter en lång korridor. Jag ser åter en dörr närmar sig. Den öppnar sig inte, vi blir stående stilla ett ögonblick när sköterskan för handen mot handtaget och föser dörren sakta framför sig. Där sitter din mamma, syster sitter på golvet med knäna uppdragna och blicken rakt fram. Läkaren med ett papper i handen nickar stilla, jag tar hennes hand som en hälsning, hon ser på mig länge, så slår hon ned blicken, bläddrar i papperen, säger tyst. Victor kom till oss akut vid tvåtiden, medvetslös… när det är så unga människor jobbar vi länge …. 45 minuter … vi förlorade vi honom…. kunde inget göra… vi fann amfetamin… Jag ser hennes mun röra sig och hennes blick rakt in i min ögon men jag förmår inte höra mer, ”… vi förlorade honom…”. Jag förnimmer ventilationens sus i rummet som i en ödslig dimma, en ensam seglare någonstans långt bort på haven … inte här … någon annanstans … ingenting är sant … Tror vi sitter länge, tiden fanns inte, sekunder, minuter, timmar, jag vet inte. En sköterska visar sig, gör en gest mot läkaren, vi föses ut. En annan dörr öppnas. Där ligger du. Två tända ljus. Ett skynke täcker din kropp. Du har halvslutna ögon, som om du sov, du hade alltid halvslutna ögon när du sov. Jag önskar att du sov och att du snart skulle vakna, titta upp och fråga efter frukost, eller bara vända dig om för att sova vidare…


Maja

Till Tommy Karman med familj Jag vill framföra min djupa beklagan över er svåra förlust. Ljus, frid och värme för den som fattas er. Mina tankar och medkänsla till hela familjen.


Tommy Karman

Torget ser likadan ut. Grannen går ut med hunden, affären öppnar som vanligt, skolbarnen springer över torget, precis som vanligt. Är inte det konstigt, när allt är så annorlunda. Inom mig. Musiken har en annan tonart. Skogen och havet har fått andra färger. Jag känner inte igen mig, jag ser inte lika tydligt längre, ser ibland bara konturer, det är något i vägen, något som skymmer sikten..


Tommy Karman

Tack Maja, för de tröstefulla raderna! Tommy


anonym

Hej alla! Julen närmar sig och det känns riktigt läskigt. Det blir första julen utan han. Varför? Jag kommer aldrig förstå. Skulden sköljer över mig fortfarande trots att det tagit många månader nu. Men jag antar att det får jag räkna med :(. Jag brukar alltid leva upp till julen. Det är den underbaraste tiden på året men nu har jag ont i magen. Hur skall jag kunna fira min jul utan honom som alltid ätit skinka o sill med mig de senaste 10 åren? Hur klarar man sig igenom högtiderna? Jag e rädd…


fjälltopp

Hej! Trodde aldrig att jag skulle orka skriva något , på måndag är det ett år sen, livet rasade som ett korthus, min älskade bror valde att ta sitt liv. Han var min styrka mitt allt, våran lillebror dog i en olycka för tre år sen, vi hade varann…trodde jag, han orkade inte…. saknar…


gloria

Inför julen uppstår det många blandade tankar. Trots att det var flera år sedan min bror tog sitt liv, har jag fortfarande svårt för just julen. Jag hoppas att alla får en underbar jul, trots erfarenheter som gör att julen kan kännas tung. Du är inte ensam, även om det kan kännas så.


Maria

Hej alla! Idag har det känts så tugnt. Förstår inte hur julen skall bli. Jag vill vara glad för jag vet att han vill att jag o hans son skall vara det. Han vill att vi skall skratta och må bra. Men just nu vill jag bara få komma till honom. Men jag skulle aldrig lämna livet. Jag finns här för att ta hand om vår älskade son. Och det skall jag göra för alltid. Nu är du vår underbara ängel. Men snälla hur tog ni er igen den första julen? Hur klarar man det? Jag är så rädd så rädd….


Ulrika

Varmt tack till Anna Åker Zeander för ett otroligt gripande/fängslande program (Tendens, länk finns på startsidan här.) Helt otroligt att höra dig berätta om din resa genom livet. Önskar dig varmt lycka till i framtiden!


Karin J

http://www.studentlitteratur.se/o.o.i.s?id=2474&amp;csid=5035&amp;artnr=33756 Ny bok har kommit ut på Studentlitteraturs förlag, se länken ovan. ”Första Hjälpen vid självmordsrisk”


Isabelle

Jag kan inte hitta viljan att leva. Det är mörkt nu. Hur fan ska jag orka?


Anonym

Isabelle.. Ibland orkar inte jag heller. Man vill ge upp. Bara återförenas med den som lämnat en. Men vi om några vet vilken smärta som man lämnar efter sig. Vilken fruktansvärd smärta till sina nära och kära. Dom som älskar en. Men tiden blir det lite lättare jag lovar det.Trodde aldrig jag skulle säga det. Är svårt att se men det ljusnar lite lite sakta. Så välj inte den andra sidan. Vi finns här för dig. Stora styrke kramar till dig. Ge inte upp…


therese

mår så dåligt, vet inte hur jag ska ta mig genom detta helvete. hur kunde du lämna mig och din lille pojke såhär? jag tog dig inte på allvar, förmådde inte se dig, hjälpa dig då du behövde mig som mest. våra problem var för många och tuffa. men kärleken till dig blir starkare för varje dag som går. har såna fruktansvärda skuldkänslor, känner mig ansvarig för att det gick såhär. kan inte eva vidare med det vill bara komma till dig.. saknaden och smärtan är outhärdlig. det har nästan gått fem månader nu…


Anna Åker Zeander

Hej allihopa! En vän berättade att hon på skoj hade googlat på mitt namn och hamnat här. Det var jag som berättade om mitt liv i Tendens strax innan jul. Ulrika, tack för att du lyssnade! Jag har en önskan att få sprida min kunskap och att hjälpa de som är i min situation idag men jag vet inte riktigt hur och vart jag ska vända mig. Så om ni vet kan ni väl skriva det här! Om jag så bara skulle kunna få en enda människa att inte ta sitt liv så skulle det vara värt allt! Kärlek från Anna Åker Zeander


Annika Saari

Jag heter Annika och jag arbetar med spes anhörigstöd och för närvarande så samlar jag syskon i Stockholm varannan onsdag – ojämna veckor, läs mer under Syskonträffar här på hemsidan. Jag vill uppmana er som läser och skriver här men som inte varit hos oss än, att ta ett första steg och komma en onsdag. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung och vem man förlorat. Det viktiga är att varenda en som stiger innanför våra dörrar blir viss om att man inte är ensam. Onsdagarna hos oss är för de flesta en oas att komma till, ett andrum där man kan vara bara sig själv, den som sörjer sin älskade syster eller bror. Man behöver inte känna omvärldens krav och måsten, man behöver inte vara förälder, någons fru eller man. Man får ge uttryck för det man känner utan att någon tycker att man ältar eller flyr ifrån en. Man får även komma och bara vara tyst och lyssna. Många är vi som brister ut i gråt och det är befriande att kunna göra det utan att behöva förklara med ett enda ord hur det känns, för alla VET hur det känns. Vi kan skratta också, utan att behöva förklara varför och ingen tror att man har sörjt färdigt för att skrattet kom. Vi är ingen stor grupp utan för det mesta kommer det från 3-7 personer. Man får ta med sig en stöttande vän om man vill. Man får gå hem när man vill. Inga krav ställs, inga förväntningar finns. Hos oss är alla lika och sorgen är gemensam för oss alla vem vi än är utanför våra väggar. Hos oss finns en plats där sorgen får ta plats och där det finns ett hopp om att livet kan fortsätta. Vi som arbetar med spes är levande bevis för det och vi finns här för att stötta och lyssna. Ingens sorg är den andra lik och ingen manual finns det, men det finns en väg ut och tillbaka till ett levbart och t.o.m lyckligt liv. Varmt Välkomna – våga ta steget som kan vara det första till framtiden som är så svår att se.


Pirjo Stråte

Anna, kan du majla till mig igen? Min dator pajade och jag har fått en ny installerad igår. Jag vill gärna ha kontakt med dig. Pirjo


Anonym

Jag visste inte vem jag skulle skriva och kände tillslut att ni är nog de ända som kan förstå. Har kommit in i en svacka. Tycker det är jobbigt att leva. Har ingen ork och runt mig tar alla förgivet och har förväntningar på mig. Det har ju gått snart ett år. Nog skall man väl må bra då? Det e så folk tror. Därför säger jag inget men inom mig skriker jag. Det känns som varje sekund är en strid en kamp att hålla skenet uppe. Varför faller jag så djupt nu? Måste man alltid orka? Han gav upp. Jag vill inte ge upp, bara få en kram av nån som vet, nån som inte förväntar sig, nån som låter mig vara som jag är, nån som förstår. Jag saknar honom så. Lever än med skuld. Den tär sönder allt.Försvinner aldrig den?. Måste jag orka? Var och vem kan förstå? Varför måste det vara så jobbigt att leva? Jag vill hitta ut ur mörkret när kommer jag fram? Kram från mig


Maja

Till anonym; Jag känner igen mej i allt du skriver. Allt jag vet är att det måste gå, även när man mår som sämst. Då gäller en minut i taget. Men det går. Mina tankar går till dej, för dej med en varm och omsorgsfull tröstekram!


My

Min kille i 3 år, min älskade vän, har gått bort. Och jag har skuldkänslor, jag känner att det är mitt fel. Att jag kunde ha agerat annorlunda.


Karin Johansson

My Skuldkänslorna kommer alltid som ett brev på posten när vi drabbats av självmord och det kan vi nog alla skriva under på. Det är en process som vi måste ta oss igenom. En sak är säker och det är att alla gjorde vi så gott vi kunde, alla gjorde vi utifrån vår förmåga att hjälpa våra nära och kära men ändå räcker det inte till. Kärleken som vi trodde skulle räcka för att förhindra det som hände, inte ens den räckte! Dessutom är ingen av oss tankeläsare även om vi ibland tycker oss kunna läsa av den andres tankar! Gå med i en SPES-grupp, tala om dina tankar el sätt ord på dem genom att skriva ner dem i dagboksform t ex så kommer du när det gått en tid kunna se att sorgen under tid förändras. Den finns alltid kvar inom oss men livet fortsätter oavsett och en dag kommer du att kunna acceptera att du inte kunde göra mera än du redan gjorde. Styrkekram!


Anita Mäki

Jag sitter nu och trycker på datorn och hittade denna sida och kände att jag måste skriva några rader.Det är nu snart 2år (21/3 2009 tog vår son sitt liv efter att mått så dåligt under några år.Jag förstår att vi är många som gått igenom detta trauma och det är svårt att vilja leva vidare det säjs att man mår bättre så småningom.MEN NÄR? Jag försöker för våra andra barn och barnbarn men ibland känns det som jag varken vill eller orkar,Visst har jag väl någon dag ibland som går lite bättre men livet Känns så orättvist,Varför kunde vi inte hjälpa varför fick vi inte hjälpa? Kram till er alla.


Ulrika

Det händer överallt i vårt avlånga land. När ska detta tas på allvar? Hur länge har det inte krigats om att somatisk sjukdom och psykisk sjukdom skall behandlas lika? Skickar man hem någon med ett brutet ben för att hoppas att denne självläker? Nää, tänkte väl det… http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5977968


Ulrika

Till Anita Mäki… Ja, den frågan ställer man sig om och om igen medan nattens tankar är som en mara…man ältar och frågar sig varför,hur och men, om och om igen. Jag har inte något svar till dig mer än att du INTE är ensam. Alla vi som besöker denna sida sitter i samma båt. Jag kan ej heller svara på hur länge det ska ta innan minnet av den man så tragiskt förlorade kommer att kännas mildare. Ibland tror man på allvar att man håller på bli galen och ibland känns det som om man ändå reder sig. Det vi har varit med om har ju trasslat till det ordentligt i kropp och själ och man får nog låta allt ha sin tid och framför allt – lyssna inte, ta inte åt dig om någon försöker minimera din sorg. Varm kram till dig/ Ulrika


Medlem

Hejsan, jag saknar länken till SPES riksförbund på den här sidan.


Karin J

Tänker på dig När dagen känns tung och livet känns kallt är det svårt att se ……en mening med allt. Så ensamt det är att bära en sorg. Men bördan kan lätta med andras försorg. För tankar kan värma och ord göra gott. En blick kan berätta att någon förstått… Så känn att du har ett stöd här i mig. För det ska du veta – jag tänker på dig! Kram♥


Maria

Till Karin J! Å så vackert. sitter o gråter. Vad jag kan känna mest av allt är ensamheten. Men jag vet det finns andra som du som oxå vet vad man går igenom. Skulle vilja ge er alla en kram, ett stöd,själv få ett stöd. Har så svårt komma till spes träffar av många anledningar även om jag skulle behöva. Vill bara ha en kram nån som förstår. Stor kram till dig och tack för en värmande dikt.


Karin Johansson

Lyssna på denna föreläsning! Ludmilla Rosengrens föreläsning där hon berättar om hur hennes upplevelser av psykvården fungerar/hur samhället reagerar mm när ett barn tar sitt liv. Mycket bra! http://urplay.se/162658


inuti mig

Som så många gånger hotade du att ta ditt liv. Alltid var allt mitt fel. Du vägrade att få hjälp. Sen sa du alltid det var tomma ord utan mening. Jag var så slut o förrvirrad. Sist du hotade blev jag bara arg. Då gjorde du det. När jag blev orolig var d försent. Nu sitter jag här med min skuld som jag förtjänar. Min kropp lever, men inuti mig dog jag med dig. Älskar dig så!


Lilla jag

Hej Inuti mig! Känner igen varje ord du skriver. Vill o önskar så att jag kunde krama om dig. Tala om att du inte är ensam. Den fruktansvärda skuld som tär i en. Att inte tro de ggr han sa, man blev ju söndertjatad. Sen får man leva med skulden när de verkligen gör de. Jag brukar säga att jag vill inte leva men jag vill inte dö. Allt gör ju så ont.Smärtan är ibland outhärdlig. Har ingen tröst att ge men vill bara att du skall veta att du inte är ensam om denna plåga denna smärta. Vissa dagar kommer att kännas lite lättare så småningom. För mig har det snart gått ett år. Enda ljuset jag kan se och vetskapen jag har är att vissa dagar blir bättre. Så hoppas jag att det fortsätter att bli.Men skulden är den värsta. Men vad vi båda måste inse att det de valde att göra valde de inte vi. Tänker på dig. Hoppas du har stöd i din närhet. Kram


elin

Hej! Jag heter Elin och läser för tillfället sista året på Socionomlinjen i Stockholm. Nu till våren skriver jag C-uppsats kring sorg och efterlevandes upplevelser av stöd från sin omgivning och deltagande i sorggrupper. Jag söker personer till enskilda intervjuer som har erfarenhet av förlust av en anhörig och som har deltagit i en stödgrupp. Kontakta mig gärna via Mail (elin.edvinsson@hotmail.com) så kan jag berätta mer. Med vänliga hälsningar Elin


hmm

Till Elin: här skriver människor som har drabbats av den svåraste sorgen du kan tänka dig. Det är inte bara en ‘förlust av anhörig’. Här får vi tröst av medmänniskor som vet vilken smärta vi bär. Tycker det är oempatiskt att fiska info här till en c-uppsats. Sök pubmed ist är mitt tips.


Karin Johansson

Elin Kanske lämpligare att ringa till Pirjo som är ordf i SPES i Stockholm så kanske någon av oss medlemmar där det gått en tid sedan vi mist, kan hjälpa dig med en intervju. Här är många nydrabbade som kommer in så det kan vara känsligt. Se tel nr till Pirjo under länken ”kontakta oss”. Det är viktigt det ämnet du tar upp i din C-uppsats! Kram! / Karin


Anonym

Varför? Nu har det gått så lång tid men när får jag bli glad? kommer jag någonsin bli det igen? Jag tror inte det. Inte på riktigt. Jag förstår mig inte på livet. Kan inte förstå varför. Beundrar dig på ett sätt att du vågade ta steget. Jag skulle aldrig våga. Jag vill ju finnas här trots allt.För jag vet att du vill att jag ska för dom du och jag älskar. Det finns en sång där nån sjunger ”livet är bara det här, det är att leva. Smärtan du känner kan bara läka om du lever”. Och visst är det så men läker det någonsin?För varje dag som går kommer det närmare årsdagen och jag blir räddare för varje dag. Orkar inte med smärtan. Ursch har hamnat i en svacka. Blir man normal igen? Känner mig rädd, olycklig och så fruktansvärd ensam. Pussar och kramar till min ängel och du skall veta att jag kämpar för din skull. Kommer alltid älska dig!


Helene Andersson

Det har gått 31 dagar sedan min älskade lille Simon valde att lämna oss. Han blev bara 17 år. Jag befinner mig i den värsta av mardrömmar – det gör så…ont. Klarar någon det här? Simons mamma Helene


Björn Öijer

Jag var inbjuden av SPES Stockholm att på ett månadsmöte prata om bakgrunden till min bok ”Pappa kommer snart”. Under samtalet överväldigades jag av känslor och fick svårt att fortsätta mitt anförande. Trots att jag levt med denna smärta ända sedan barndomen blev jag själv överraskad över kraften i känslornas uttryck. Med stöd av deltagarna orkade jag slutföra min berättelse, och flera medlemmar delade generöst med sig av sin egen förtvivlan, sitt eget hopp, sin vilja att ge livet ett nytt innehåll. Våra tankar gick också till offren för naturkatastrofen i Japan och alla de hundratusentals anhöriga som nu ska bygga sig en ny framtid på ruinerna av den raserade samhällsgemenskapen. Vi var en liten grupp tappra människor som samlades i Stockholm och hjälpte varandra en bit på vägen. Jag förstår verkligen hur viktiga den här typen av träffar är för många människor. Jag känner stor ödmjukhet inför det ideella arbete som medlemmar och förtroendevalda i SPES utför. Vi finns till för varandra. Den yngsta deltagaren kom med ett förslag, sommarkollo för ungdomar som mist en nära anhörig. Jag vet inte om föreningen har resurser att förverkliga ett sådant önskemål. Men håll med om att det är en intressant tanke. Ett varmt tack för inbjudan och den gemenskap jag upplevde på träffen. Björn


SPES i Stockholm

Helene, du är varmt välkommen till våra träffar.


sorgen drabbar flera.

Har tyvärr känslan här på spes att ni bara månar om föräldrar som mist sina barn. Vi som är äkta makor, makar, flickvänner, pojkvänner osv finns också och lider lika svårt när vi mist den vi älskar.


Karin Johansson

Svar till ”Sorgen drabbar flera” Jag har under de 6 år jag varit med i SPES aldrig märkt att man särbehandlar några efterlevande! ALLA har varit lika viktiga för oss! Däremot så kanske vi skall ta åt oss av din kritik och ev ordna olika grupper för t ex föräldrar, livskamrater/pojkvänner, flickvänner, syskon el barn som mist en förälder. Vi har redan nu en mixad grupp, en syskongrupp, en grupp för män samt en mammagrupp. Problemet är att vi i SPES arbetar helt idéellt, d v s vi arbetar med dessa grupper obetalt och på vår fritid så det är inte så lätt att få några där det gått en så lång tid att de bearbetat sin egen sorg och som kan ställa upp och ta grupper. Vi önskar det fanns flera som vill/orkar jobba idéellt! Jag hoppas du förstår vårt dilemma och ändå försöker komma till vår ”öppna träffpunkt” för det är i nuläget det vi kan erbjuda er som är makar/livskamrater el pojk/flickvänner just nu. Förhoppningsvis kan vi så småningom bli ännu flera som hjälps åt med det idéella arbetet! Varmt Välkommen till oss på SPES i Stockholm önskar Karin!


jaså

När o var träffas mammagruppen? Om d är mammor som blivit ensamstående!


Karin Johansson

Svar till jaså! F n tar mammagruppen inte in flera eftersom det är en grupp som pågått en tid och är full grupp. Ev kanske vi kan starta en ny grupp till hösten om flera önskar det. Det finns visserligen flera som mist sin livskamrat som också har småbarn men vi har märkt att de har svårt att komma ifrån/få barnvakt el inte orkar ge sig iväg på kvällarna. Hör gärna av dig till mig om du är intresserad av en ”mammagrupp” till hösten! (Se adr ovan) Karin


Pirjo Stråte

När vi startar ”leva vidaregrupper” för några med en gemensam nämnare skall det ha gått minst ett år helst 1,5-2 år så att man klarar av att reflektera. I de grupperna är fokus på de sista två veckorna här och nu och bedrivs i vuxendialogform. Grupperna syftar till omorientering. Det går att anmäla sitt intresse till mig och om vi får ihop till en grupp med fem-sex livskamrater kan vi starta en grupp som träffas var 14:e dag. ¨ Hälsningar Pirjo


Maria

Till min saknade… Ibland är hjärtat helt, men ibland är det förstört. Ibland rinner tårarna och ibland finns inga kvar. Ibland kan jag le, men likförbaskat ingen glädje se. Det kan finnas stunder då jag tror och hoppas, men oftast tas de ifrån mig. Jag kommer nog aldrig bli normal, aldrig hel utan dig. Men det finns stunder då dörren till de fortsatta livet står öppen. Ibland stänger jag den för att försvara mig själv. Men ibland låter jag den vara öppen och jag kan njuta även om det bara är för en stund. Då kan jag också sova gott en stund. Men ett kan jag säga att även om tron på framtiden kanske kommer så ramlar man ofta från livets stege. Man kan aldrig förstå, man bara lever och det måste man också för att läka. Uppe i himlen sitter du och jag kan höra dig säga-släpp nu du måste må bra. Och jag lovar, må bra vet jag inte men må bättre skall jag en dag.


therese

Maria, du skriver med kärlek, precis d jag känner. Varför, varför, varför? När kan man känna sig glad igen? Livet är förstört, all lycka rycktes plötsligt bort. Vill bara bli hel igen och kunna våga älska igen. Stor varm styrkekram


ledsen

Det känns som jag är den enda på jorden som struntat i en persons dolda s-hot. Och då hände det! Gode Gud, hjälp mig, jag känner mig som en mördare, hur ska jag leva med denna skuld. Hade jag agerat hade du funnits i livet! Tänker även på alla gånger du sagt att jag får dig att vilja ta ditt liv, att det kommer vara mitt fel, att barnet inte kommer få ha kvar sin pappa:-( så ledsen du gjorde mig. Var det elakheter eller var det sanningen? Jag vet ingenting längre, hur ska jag leva med detta, se vårt barn i ögonen o veta att det var mitt fel att pappa dog:'(? Gud hjälpe mig..


Pirjo Stråte

Varje människa har ett eget ansvar för sitt liv. Man kan inte lägga det ansvaret på nånon annan och tvinga andra kvar med hot om att om du lämnar mig tar jag mitt liv. Du är inte ensam om att ha tvingats uppleva detta och det är inte ditt fel att han tog sitt liv. En person som gör så här är inte frisk. Du är inte mördare och man måste berätta för barnen när dom väl förstår att pappa var sjuk och mådde så dåligt i själen att han tog sitt liv men att ta sitt liv när man mår dålig är ingen lösning, man måste söka hjälp och ta emot hjälp. Annars gör man sig själv och alla man älskar illa. Med styrkekramar Pirjo


Annika Saari, Syskongruppen

Till ”ledsen” här nedanför. Hej…jag förstår din sorg och vånda. Att du känner dig som en mördare eftersom ditt barns pappa inte längre finns. Särskilt som du berättar att han tidigare hotat om självmord. MEN kära du, det är inte ditt fel. Nu kan jag givetvis inte ha åsikter om hur pass dåligt han mådde eftersom jag inte känner er eller känner till er historia. Men jag vet av erfarenhet, 14 år inom spes, att människor som tar sina liv, de mår mycket dåligt. De är irrationella, de ropar på hjälp och ofta får de massor av hjälp. De anhöriga kämpar allt vad de kan för att finnas där och stötta och det är uttröttande. Det är kämpigt och ibland känner man att man bara inte orkar mera. Man är bara människa och om någon i ens närhet är psykiskt sjuk eller deprimerad så tär det på alla. Vi tror sällan att det kan gå så långt som till självmord, det är en tanke som ofta ter sig så overklig och svår att ta till sig. Och när någon hotar och hotar men inget händer så är vi funtade så som människor. Vi tar inte hoten på allvar till slut och det är oavsett vad det än gäller. För att du ska orka leva vidare för ert barns skull så behöver du jobba med att inte känns så stor skuld. Det är i princip aldrig EN människas fel eller handlande som gör att någon tar sitt liv. Ofta har personen mått dåligt länge och ofta är det just det man gör, hjälper och stöttar som är avgörande och som har hållit personen vid liv. En känsla av skuld över vad vi inte gjorde, eller gjorde. Det vi såg eller inte såg….det bär de flesta av oss anhöriga med sig under lång tid. Men även de flesta av oss kommer till insikt över att vi faktiskt gjorde vad vi kunde och att det inte var vårt fel. Sorgen och smärtan tar tid att komma över och är en lång process. Kom gärna till oss på våra träffar och möt andra som bär på samma sorg och känn att du faktiskt inte är ensam. Varma hälsningar Annika


Lilla jag

Fy vilken dag. Jag orkar inte, jag vill inte. Vill inte leva men vill inte dö. Jag orkar inte känna all smärta igen. Vill bara försvinna. Vill bara få en kram. Nån som förstår precis hur det känns. Nån som vet att jag överlever för just nu känns det inte så. Idag har det gått presic ett år sen jag sist pratade med min älskling och imorgon är årsdagen då allt blev bekräftat. Då polisen kom. Trodde inte all smärta skulle komma åter inte så här. Vet inte hur jag skall ta mig igenom kvällen. Tur jag har vårt älskade barn att fokusera på. Presic som ”ledsen” så känner jag mig så hemsk. Va det mitt fel? Varför sa jag som jag gjorde den kvällen? Ser du mig nu snälla förlåt jag kommer alltid att älska dig. Hur tar man sig igenom denna dag? Behöver en kram…


ledsen

Till lilla jag: jag gråter när jag läser det du skriver:'( kunde jag skulle jag ge dig världens varmaste kram. Känner så med dig, snart har det gått ett år för mig med, herregud hur ska jag överleva den dagen?? Har också en liten som jag måste kämpa för, men hur ska han kunna bli lycklig då mamma mår så här o pappa inte finns??? Känns som vi är i samma situation du o jag.. Var bor du? Kanske kunde vi vara stöd för varandra o kämpa tillsammans? Det är ingen som förstår denna smärta, ryck upp dej, nu måste du va stark o sånt får man bara höra hela tiden:-( lätt för dem att säga! Nu sover lillen o jag gråter mig till sömns inatt igen…


lilla jag

Hej ledsen! Hoppas att du kan se min mail på nått sätt. Snälla skriv. Tror vi kan hjälpa varandra. Man orkar inte själv. Inte så här. Ingen kan förstå om man inte själv varit med om det samma. Hör av dig snälla. Stor styrke kram från lilla jag


Anki

Hej! Har gått 3 månader sedan min make tog sitt liv 🙁 Han hade många försök bakom sig och innerst innen vet man att till sist lyckas man, men man hoppas..jag hoppas att man inte skall må så dåligt att man väljer en sån utväg! jag förstår inte varför man väljer att ta sitt liv istället för att försöka kämpa och orka leva vidare, kommer nog aldrig heller att förstå! Jag visste han mådde dåligt, men inte så pass att han skulle göra det…det känns för jävligt att man inte kan få den hjälp man behöver, man forslas ut och in, fram och tillbaka…men sen då? Man känner sig så liten då det händer… Hur skall man orka? man måste…eller? Jo, jag kämpar vidare…försöker vara stark, för barnens skull och min egen! Men räcker krafterna till??


Karin Johansson

Anki Ingen ”väljer” att ta sitt liv! Det sker i affekt.D v s man ser ingen annan utväg i just det ögonblicket, då är man värdelös och man tycker att man inte har något berättigande att leva, man bara är till besvär för alla och gör bara alla illa o ledsna, man känner sig hatad av allt o alla!Man har tunnelseende. Du är mamma och som mamma har man överlevnadsplikt och ett ansvar för att ens barn skall få växa upp med kärlek och trygghet. De skall inte behöva oroa sig för att ”det värsta” skall hända igen! Att ha skuldkänslor el vara arg på att ens livskamrat inte fick den hjälp och det stöd han/hon inte fick är helt naturligt och vi önskar alla som upplevt detsamma att vi kunnat förhindra katastrofen! Du däremot kan få stöd och hjälp av oss på SPES så att du orkar med att vara en stark mamma för dina barn! Vi är alla efterlevande som arbetar idéellt för SPES därför att det ger oss en mening med livet och vi inger varandra hopp och styrka att leva vidare trots det som hänt. Du får gärna skriva till mig, berätta var du bor så skall jag förmedla en kontaktperson som du kan få tala med och om/när du orkar gå med i en efterlevande-grupp. Där finns rum för både sorg, ilska och även glädje så småningom, det lovar jag dig. Kram! från en annan mamma


Anki

Hej igen! Helt fantastiskt att det finns ett stöd för oss efterlevande…Tack! Kram


Pirjo Stråte

Hej alla mammor som blivit ensamma med småbarn. Vi har redan bokat stugor för en ”Må bra helg” på Marholmen 2-4/9 Ni skulle kunna få en egen stuga för att få vara tillsammans. SPES betalar. Om man inte kan vara hela helgen kan man komma över lördagen då äter vi alla tillsammans och har en minnestund på kvällen och tänder ljus på stranden. Skriv det i almanackan och hör av er senast 15 augusti till mig.</p>


madelenevahlund

Jag har mist min enda vän och kärlek.han valde att ta sitt liv den 24mars 2011.var vänder jag mej.har ingen att prata med.jag är helt förtvivlad.sorgen är bara förnamnet hur jag känner mej.


så är det inte

Till karin johansson: du skriver nedan att ingen väljer att ta sitt liv. Hur vet du det? Det finns många orsaker till suicid och inte bara att man är deprimerad och ser sig själv som du beskriver. Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig med att generalisera. Men tala gärna om var du fått denna ‘sanning’ från. Dessutom är det väl i allra högsta grad den som tar sitt liv som också väljer detta, det gör ingen annan åt dom!


Karin Johansson

Till ”så är det inte” Därför att jag tror på den förklaringsmodell som bl a UllaCarin Nyberg, Onkolog, psykiatriker o psykoterapeut skriver om och som handlar om stress och sårbarhet. Dvs man behöver inte ha ett psykiskt lidande i sig med depression el annat men om man i sitt liv gått igenom en jobbig barndom med olika trauman el som vuxen upplevt svåra saker eller i sina gener har en sårbarhet för stress, depression el annat psykiskt lidande, så kan den sårbarheten utlösa i vissa situationer en psykisk smärta som gör att man inte ser en annan utväg än just ”slippa det lidandet” vilket gör att man tar sitt liv. Läs gärna mer om suicid på NASP som du hittar bland våra länkar. Jag vet också att min dotter ofta sa att hon ville så gärna leva men ibland blev livet så smärtsamt att hon inte orkade. Hon var en fantastisk tjej som älskade livet och sin dotter men ibland blev det så svart. Jag tror ingen vill dö men det är så starka krafter som tar över som man inte ensam kan hantera. MVH Karin


Gennaro

Jag respekterar min mammas vilja som lämnade detta liv för 18 år sedan. Även om det är svårt att förstå det finns även de som väljer och bestämmer över sitt liv och död. Trots att jag har aldrig träffat min pappa och min ensamhets känsla som jag upplever än idag efter hennes död respekterar jag till fullo hennes beslut. Det vore ett mentalt och egot styrd beteende om jag inte görde det och istället skulle jag identifiera mig i en offer roll. Det handlar mest om att något dog i mig när hon dog. Hon är ju död och det är en verklighet, men jag lever kvar. Vad i mig dog då? Hur? Det är en fråga som jag har utförskad i 18 år genom psykologin, filosofi och på senaste år i vipassana meditation. Jag har till sist återkommit hem till mig själv, bortom egot och intellektet. Det som dog var rädslan. Känslorna som ensamheten finns kvar i mig, sorgen med. Men känslor är i mig som gäster, de kommer och gå. Det är endast jag som bestämmer om känslorna kommer för att stanna eller endast som besökare. Det jag vill säga här är att jag dra en livsviktig gränslinje mellan händelserna i mitt liv och det jag är bortom detta, den som bevittnar allt som händer. Jag identifierar mig inte längre nu med det som har hänt med min mamma. Jag hade byggt upp en bekvämt offer roll kring hennes död. Men efter en smärtsamt och oundviklig inre utförskning är jag fri från lidandet, och har lärt mig att förstå och hantera det som jag har varit med om. Jag är inte känsla av ensamhet, jag är inte sorgen men jag upplever sådant känslorna de finns där som goda gäster (utan sorg ingen glädje) fast jag är inte de. Min mamma dog, men jag är inte min mammas självmord. Det här är mycket viktigt att förstå och integrera i mitt liv. Det är också modig och det ger mig styrka att ta ansvar för mitt inre och yttre liv. Jag älskar min mamma nu som då, hon lever kvar i mitt hjärta. Allt uppstår och försvinner i livet i varje stund. Jag lever och lever i varje ögonblick. Älskar livet, och allt det jag har varit med om är min livsberättelse. Men jag är mycket större än det: jag och vi alla är själva livet. Det är vacker att leva då man lever i varje stund bortom sinnets fängelse. Gennaro


Karin J

Förvirrad Ett självmord sker nästan alltid i ensamhet och finns där ingen man kan tala med om sina tankar så är det ingen som hindrar en, ingen som kan få en att tänka annorlunda, att se en annan väg än den man just då är så fast fokuserad på att gå. Man brukar kalla detta tunnelseende. Jag tror fast och fullt på att många liv kunde räddas om vi människor runt omkring vågade tala mer om våra ”livskriser” och våra svarta tankar men oftast vill vi att allt skall vara bra och vill inte se och höra därför att det skrämmer oss. En människa som står ensam på en bro och tänker hoppa, hoppar oftast mot stadsljuset (ljuset i tunneln) och det är antagligen mycket mörka krafter som styr den människans medvetande i den stunden om hon hoppar. Skulle någon gå fram och prata med den personen så kanske hon/han räddar hans/hennes liv. Vi har alla någon gång tänkt tanken att vi vill dö, men i samma stund även tänkt kanske gode Gud, hjälp mig!Vi som upplevt självmord är hårt drabbade för vi ”vet” att den människan är borta för alltid!Men den som tänker ta sitt liv vet inte det, de flesta vill leva men inte med det psykiska lidandet de bär på. Det självmord ofta är, ett psykiskt olycksfall som ibland kunde räddats till livet om resurser funnits på plats. Det är som med en människa som drabbas av hjärtinfarkt, alltid resurser som är det avgörande! Självmord kan minskas med rätt resurser och en bra psykvård men det är tyvärr inte så idag! Vi kan också hjälpas åt att minska tabun kring psykiskt lidande och självmord genom att tala om det mera öppet! Sedan är det ju så att vi kan aldrig ”läsa” någons innersta tankar!


Förvirrad

Hej. En väldigt nära vän, som jag även börjat träffa som mer än vän, har tagit sitt liv. Alla i hans omgivning är lika chockade. Ingen har sett ngr tecken och alla tycker han har vart så glad och verkat så lycklig samt gjort så mycket planer, både kortsiktiga och långsiktiga! Han har aldrig vart den som pratar om problem, utan verkat vara befriad från allt jobbigt vi andra går igenom, samt alltid månat om sin egentid. Gillat att sitta vid datorn och vara själv… Så visst, såhär i efterhand tycker man ju att man kanske skulle frågat mer.. men man fick alltid så avisande svar, så han VILLE ju inte prata. man kan inte ju inte tvinga ngn till det. Men min fråga till er alla som kanske vet är; Visst har man väl tänkt tanken innan man verkligen gör självmordet? Inte tänker man bara tanken för första gången och gör det? Hittar ingen info om detta.. Vet inte riktigt varför det känns så viktigt, men det gör det! Med hopp om svar eller andras funderingar..


Gennaro

Till: Förvirrad. Man tar inte sitt eget liv istintivt. Vi människor, djur och natur har en istintivt drivkraft att leva, inte att dö. Självmordet förekommer, ofta, efter en svår och långvarig livskris. Men det finns även fall där man vill avsluta sitt eget livet i förtid fast man inte befinner sig i en svår livskris. Det är så olika, och för oss som finns kvar i livet kan vi endast prata om självmord som en koncept, en strukturering, en mental slutsats. Detta för att vi leta desperat efter ett svar. Sanningen är att det finns inget svar. Även om det finns en berättelse, i form av tex. ett sista brev från en människa som tar livet av sig, kan vi aldrig veta vad han/hon upplevde inne innersta, i hennes känsloliv. Självmordet är ibland ett rop på hjälp. Jag tror att om min mamma skulle kunna vrida tiden tillbaka till stunden innan hon hoppade från balkongen så skulle hon kanske leva idag…eller inte, vem vet. Just det: Vem vet?


Förvirrad

Så av ditt svar utläser jag att ”jaa, han har tänkt tanken tidigare?” Det kommer inte bara som en blixt från en klar himmel en kväll när man sitter ensam och har druckit för mkt… Han har antagligen kännt om kroken i taket håller för hans tyngd… inhandlat rep…


Gennaro

Till: Förvirrad. Att någon tar livet av sig pga en drog är ytterst osannolikt. Om man har tex. druckit för mycket är hjärtat och kroppen som slutar att fungera och dör. Om man allucinerar pga. en drog och kastar sig från ett berg i tron att man kan flyga, ja då heter det tragisk incident och inte självmord. Självmord betyder det: att mörda sig själv. Det är visst en mycket desperat handling, men det krävs ändå en stark vilja. Det är ett val mellan att leva eller att dö. Om man dör pga. galenskapet, alltså att man är ”borta”, kan man inte eller välja då man är borta. Viljan till självmordet kräver att man är med inne i det sista. Man tar inte livet av sig av slump.


Pirjo Stråte

När man mår dåligt ”umgås” man med tanken att om jag inte orkar kan jag ju göra slut på lidandet. Det är som en bakdörr men för det mesta har det hänt något som gör att man öpnar dörren och går ut (droppen som får bägaren att rinna över). Vad skall man säga om någon frågar hur man mår när man inte vet varför man mår dåligt? Man isolerar sig.. har inget att säga… umgås via datorn, det är lättare för du behöver inte svara på frågor… du kan låtsas en stund att allt är bra. När spärren släpper och man ropar på hjälp på det mest fruktansvärda sättet genom att försöka ta sitt liv och alltför ofta lyckas, då är man inte vid sina sinners fulla bruk. Dom flesta har planerat och bestämt saker med familj och vänner som man skall göra. Ofta är självmord en impulshandling, man ”står inte ut” längre pga något (kanske ångest). Vi som blir kvar förstår ingenting, tror att bara dom hade sagt något hade kunnat rädda dom…


Pernilla

Kära vänner och alla som har förlorat någon nära som tagit sitt liv!! Några har säkert läst tidigare om att jag har skrivit en pjäs om hur det är att förlora någon genom självmord. I denna föreställning handlar det om en mamma som lider av en psykisk sjukdom samt hennes dotter. Vi får följa dom och se hur det är att leva med en mamma och hennes sjukdom som leder till självmord. Detta är självupplevt då min mor hängde sig inne på en psykiatrisk avdelning 1 aug 2003. Jag hoppas att kunna ha premiär under hösten, och jag kommer självklart att låta er veta när genom att skicka ett mail med inbjudan till Pirjo. Men nu behöver jag er hjälp. Jag har tyvärr fått avslag från både Kulturrådet samt Kulturförvaltningen så snälla skänk mig en tank så att jag kommer att hitta en annan väg för att finansiera detta. Föreställningen heter ”Självmörderskan från Orminge”. Ni likaväl som jag vet hur viktigt det är att föra ett samtal om denna problematik. På återseende kära vänner!!! Stort tack för ert stöd. Stor Kram Pernilla ; ) Tack på förhand. Trevlig vår.


Förvirrad

Tack alla för svaren. Särskillt tack till Pirjo.. kändes väldigt träffande! Den största sorgen är ju att jag aldrig får se honom igen, aldrig mer, inte någonsin. Hur jag än gör. Och jag saknar honom. Faan oxå att han inte fattade att han kunde prata med mig! Jag har ju berättat så mkt för honom, han visst att han kunde lita på mig… Att jag aldrig skulle dömma utan göra allt för att försöka få det bra… Varför tog du steget just nu? Det gör så fruktansvär ont att leva vidare


Pirjo Stråte

Det är just det… aldrig mer få se in i dina ögon… aldrig mer få höra din skratt… aldrig mer kommer du in genom dörren hur jag än lyssnar efter dina steg… det är så ofattbart… hur kan detta hända mig, sånt händer ju bara andra… vi har fått ta steget in i den verkliga verkligheten och livet blir aldrig som förr men det blir levbart igen med tiden. Styrkekramar till dig ”förvirrad”


arg

Varför får man inte vara arg på den som svikit o lämnat en på det värsta tänkbara sättet? När jag visar att jag är förbannad så möts jag mest av att det är fel o dåligt av mig att vara arg, det var ju så synd om honom, stackars han osv.. Nästan så han blivit martyr. Kan tillägga att han var vuxen, 30 plus. Men jag då? Som är kvar? Nej mej får det inte vara synd om alls! Jag ska gå vidare, glömma, vara stark o inte ‘spela offer’ får jag ofta höra. Fy fan för detta helvete. Möts vi i ett annat liv ska jag först slå dig hårt, skälla på dig, sen kyssa dig, hålla dig o aldrig släppa taget om dig.


Pirjo Stråte

Hej arg Det är klart att du får vara arg, det är ju du som blivit lämnad. Det är viktigt att låta ilskan också få plats i sorgen. Det är ju till ett helvete utan like vi döms när någon vi älskar tar sitt liv. Alla känslor är tillåtna och måste bejakas för att vi skall kunna en dag hitta tillbaka till ett levbart liv igen.


orkar inte

Vår bröllopsdag imorgon… Den första utan dig.. Hur ska jag klara mig igenom morgondagen,? Mår så fruktansvärt dåligt just nu


Pirjo Stråte

Till orkar inte Jag vet hur det käns, sorgen tar hela kroppen i besittning, man är helt hudlös, ett öppet sår. Jag sänder varma styrkekramar till dig och håller om dig i mina tankar.


sigur

Till den starka flickan utan min broder, gåvan var rosa champagne: í sayr lon í sayr lon won fur yo won í sayr lon Lyssna en gång till så, hittar vi närmare ..


lilla jag

Till min älskade ängel! Nu har vår son gått ut skolan och där stod jag ensam. Jag saknar dig SÅ! Jag säger nästan varje dag att du finns med oss och det vet jag att du gör men varför e jag då så otroligt ensam. Jag saknar dig. Och trots att ett år har passerat så bryter jag ihop titt som tätt. men vem bryr sig? Vem förstår? Det skall va bra. Sluta älta osv! känns det bekant. Jag e stolt varje dag jag går till jobbet. För just nu vill jag bara dra täcket över mig och sova bort varje dag. Då slipper jag sorgen saknaden och skulden. Blir det bättre? Jag tror knappast de. Vissa dagar går bra me allvarligt de flesta e skit. Jag vill inte leva men jag vill inte dö. Jag vill bara bli glad och uppskattad. Vill bli älskad för den jag är. Vill sluta hata mig själv men det går nog aldrig. Jag älskar dig min ängel och jag kommer alltid göra det. Kram på er alla och ha en så bra sommar som det går.


Mia

Hej alla! Jag vill bara fråga en sak. För mig har det nu gått över året och jag undrar en sak. Skall sanningen fram så känner jag ett sånt hat mot mig själv när allt sköljer över mig då o då. Visst får man leva med det? Jag börjar acepera denna känsla även fast den är jobbig när den kommer upp till ytan. Men det är bara så det är, visst! Får va glad det inte kommer varje dag men ändå. Å ni e mina hjältar allihop som kämpar varje dag. Man e starkare än man tror för man måste. Och utan måstena skulle man gå under i sån kris det blir. Ni är bäst!


Karin Johansson

Mia Det där ”självhatet” är skuldkänslor som speciellt vi som drabbats av självmord i vår närhet oftare drabbas av, så döm dig inte så hårt Mia! Det är något som vi alla mer eller mindre går igenom och det känns bättre att få sätta ord på det, antingen så här eller genom att träffa andra som går/gått igenom samma sak. En dag kommer du att se klarare att det aldrig är någons fel att självmord sker, att vi som närstående gjort allt vi kunnat för att förstå och förhindra att det sker men att vi är bara människor vi också med en viss begränsning i vår förmåga och det finns gränser för vad vi klarar av. Vi är dessvärre sådana att vi lätt tar på oss skulden och då vi ältat den både länge och väl så kommer det en dag då vi faktiskt accepterar att vi kunde inte vakta en kär person dygnet runt, vi kunde inte läsa den personens tankar, vi kunde inte ta ansvar för den personens liv! Sök upp den SPES-förening som ligger nära dig där du bor och gå dit, prata med andra och du kommer att känna lite lättnad då du ser att du inte går omkring ensam med den här känslan. Det finns ingenting som bryter ner en människa så mycket som självhat så gör dig själv en tjänst, ring el kom på en SPES-träff så hjälper vi dig! Kram!


Ulrika

Idag fyller min älskade vän 22 år. Har inte lärt mig/kan inte förmå mig att säga ”skulle ha fyllt”. Så ofattbart är det ännu att hon inte finns hos oss längre. Det är nu 73 veckor sedan eller 511 dagar om man hellre vill säga så sen vi fann henne död och ännu tänker vi på henne varje dag, faktiskt varje timme tror jag. Finns alltid någon som påminner oss om henne, hela tiden. Idag lyssnar jag än en gång på denna låt http://www.youtube.com/watch?v=B4-IGXp9mOM och tänker hur skört livet är. Hon har natten till idag, inte bara förberett sin födelsedag där hon nu befinner sig utan även fått ta emot minst 84 änglar, stora och små. Ljusen brinner för alla idag och jag vet, jag vet vilket oerhört stort trauma de närstående tvingas gå igenom. Kram till alla här ute i cybern/


mia

När blir man hel? Aldrig? Å usch vad låg jag blev just nu. Lyssna på Himlen med Ratata. Jag saknar dig. Du var mitt allt. Vart tog du vägen? Snälla kom tillbaka. I låten sjunger dom -I himlen där har får du det bra,i himlen finns allt du vill ha, allt du inte fick här…


cecilia

Hej! Jag och Helene driver hemsidan Vi Som Mist I Suicid. Varmt välkomna att kika in och läsa i de olika flikarna. /Cecilia


Lilla jag

VARFÖR? Min son kommer aldrig ha nån pappa. Varför försvann du? Varför kommer du inte åter.? Varför frågar du inte varför jag gråter? Varför kramar du oss inte mer? Jag vet du gör det men inget vi ser. Den dag då vi kommer till dig, kramar du mig? Nu så långt efter nu kan jag bli lite arg. Varför gjorde du så? Vet du trodde det va rätt. Men det finns så många sätt. Men vår son har bara en far… och nu är du för alltid vår ängel. Tack för allt vi fick innan du gick :(. Idag fyller du år. Hoppas du mycket tårta där uppe får. Vi kommer alltid älska dig. Från lilla jag och vår son


Liisa Korkala

Vår älskade son, hur kunde du tänka att vi skall ge den kärleken som du skulle ge till dina barn, det går bara inte ge över en sådan ansvar till några andra. Du skrev att vi skall älska de som vi hade älskat dig men det var ju Du som skulle ha gjort detta. Vi kämpar med ett helveteskval varför du tog ditt liv och du ville att vi skall fixa allt,visst gör vi vårt bästa men vi kan ALDRIG komma ens i närheten DIG när dina barn saknar DIG. Vi är med de men kan inte fylla DIN plats någonsin i deras hjärtan. Vi då? Din mamma o pappa,hur mår vi efter detta hemska att du lämnade oss? Varför älskade lilla pojken min?


Karin Johansson

Liisa Beklagar att även du o din man fått ta del av detta hemska öde som drabbat oss här. Vi blev vårdnadshavare till vår dotterdotter när hennes mamma tog sitt liv 2004, hon var då 7 år. Nu har hon fyllt 15 år och har många funderingar om livet. Vi gör vårt bästa för att hon skall växa upp till en trygg o harmonisk kvinna trots allt. Känner med Er och alla frågor som vi aldrig får svar på. Vi får försöka hitta ett lev-bart liv utan våra älskade barn och slösa mycket kärlek på dem vi har kvar och på ev barnbarn! Kramar från en mamma/mormor/farmor


Liisa

Tack Karin! Visst är barnbarnen så viktiga, kära och helt underbara, men vi ville inte att han lämnade över ansvaret som Han skulle ha tagit, till oss som blir kvar. Tröstande är att han aldrig dör ifrån oss för vi har hans underbara barn, han kommer alltid att leva via sina barn. Vi kommer att se hans barnbarn förhoppninsvis, vi kommer att vara där när hans barn ta studenten, gifter sig och fyller år som nu när hans äldsta dotter blir 18 år. Förra veckan när hans son som fyllde 10, vi var där men inte han. Förlåt att jag klagar, jag har så mycket kvar av mitt älskade barn, men inte honom som jag saknar dag o natt. Han skulle vara här o nu!


Åsa

Hej! Jag miste min man och mina flickor, 8 och 10 år gamla, miste sin pappa 11 mars i år. Finns någon i liknande situation med barn i Sthlms innerstad?


Mia

Åsa! Jag har en pojke på 10 år och han förlorade sin pappa förra året och jag min man. Det är det hemskaste som går att föreställa sig. Vill du får du gärna höra av dig. Vet verkligen vilket helvete du går igenom. Jag finns här. Kanske kan jag hjälpa åtminstone förstår jag på riktigt. Stor styrekram både till dig och dina barn


Åsa

Mia! Jag beklagar din förlust! Hur har din son tagit det? Hur mår han idag? Min dotter (10 åringen) har många tankar….hon är rädd att hon aldrig mer kommer att må bra. Jag känner fortfarande att det hela känns oerhört overkligt..hur kan man förstå att ens pappa ”valt” att ta sitt liv i vår källare. Vi har en kontakt med BUP och vi har bra vänner och släkt, men jag känner mig ändå ensam och jag vet att min dotter också gör det. Vi ska prova en grupp där det finns andra barn som mist en förälder – är det något ni provat? Kram


Mia

Åsa! Snälla maila mig har så mycket att säga dig.Får du upp min adress? Förstår allt är hemskt. Det är verkligen ett riktigt helvete man går igenom. Maila mig så svarar jag gärna på dina frågor. Många styrke kramar til dig och dina döttrar


Webmaster

Hej För att se varandras adresser – för muspekaren över det lilla vita kuvertet i högra hörnet av inläggen. Med varma hälsningar Webmaster


En Mamma

Älskade o saknade dotter! Tänker på dig, saknar dig, vill ha dig här hos mig!!!!! Ytterligare en Jul, din och min födelsedag…..stolen är tom…..Hur orkar man, vart tar tiden vägen?? Du finns i mitt hjärta och mina tankar // Mamma


Maja Svärd

Från en annan mamma; min son skulle ha fyllt 26 år imorgon, det blir en tredje födelsedag utan hans närvaro. Alla dessa dagar, timmar, evighets sekunder som vi saknar våra älskade så. Mina varmaste tankar till er alla som kämpar med sorg och saknad!


En Mamma

Älskade,saknade dotter! Tänker så mycket på dig, önskar du vore här!!!! Så svår tid nu, födelsedagar, jul, dödsdag….. Hur ska jag orka….Tiden går……konstigt nog……. Älskar dig!!


Karin J

Jag vill önska ER alla ett Gott Nytt År! Hoppas det nya året skall ge lite lindring i smärtan efter dem vi mist och ge oss kraft att uthärda den sorg o saknad som alltid kommer att följa oss så att vi kan leva vidare i vårt ”nya” och annorlunda liv. Ett liv som vi inte önskar att någon annan skall behöva uppleva men som tvingats på oss och givit oss sår i själ och hjärta! Jag hoppas att denna gästbok som varit både min och andras livlina under många år skall förbli det även under nästa år, ja under många år framöver. SPES behövs och vi som kommit en bit på vår resa i landet ”efterlevande” kommer att fortsätta att finnas för er som är nydrabbade! Fortsätt att skriva här för det ger lite lindring i sorgen att se att ni inte är ensamma! Ta gärna kontakt med SPES i din närhet och gå med i någon samtalsgrupp eller på en Öppen Träff och om du orkar en dag så finns du som medmänniska för andra som behöver stöd och hjälp. Vi behövs alla för att påverka så att samhället förstår att detta är ett folkhälsoproblem och att om vi börjar tala om det öppet på gator o torg, i skolor, på våra arbetsplatser o institutioner så kommer självmordstalet att minska. Min förhoppning är att nästa år skall bli ett år då vi får ett humanare samhälle där vi alla får den hjälp och stöd vi behöver när vi inte mår bra, oavsett vad vi drabbats av! Om vi mår psykiskt dåligt, om vi är arbetslösa, hemlösa, om vi är sjuka el gamla så skall vi alla mötas av andra med respekt! Varm kram till ER alla!


Nils W

Karin. Tack för dessa fina ord. Säger faktiskt allt som behöver sägas. Kram till er alla. Nisse


Anki

Hej! Jag vill komma i kontakt med någon som har barn imellan 8-12 år som har misst sin äkta hälft. Anki


Åsa

Hej Anki! Jag har två döttrar, 8 och 10 år gamla. Jag har mist min man och de har mist sin pappa. Du får gärna mejla. Jag bor i Stockholm. Snart har det gått ett år…är så ledsen, saknaden ökar.


Astrid

Hej! Jag miste min man för 1 år och 5 mån sedan, han tog sitt liv 4 mån innan sin 65-årsdag. Jag slutade arbeta 2 mån innan för att vi skulle vara lediga tillsammans. Hela min värld rasade! Jag förstår fortfarande inte att det kunde hända, hur tänkte han, varför sa han ingenting till mig om att han mådde så dåligt? Hur ska jag kunna leva ett bra liv med all sorg och saknad, känner skuld, jag borde sett och förstått. Trots fin hjälp genom terapisamtal och stor stöttning av familj och vänner, känner jag ändå att det här är för svårt, känner mig ensam. Vill gärna komma i kontakt med andra i samma ålder, tror det är bra att dela tankar och funderingar med andra i liknande situation. Vi kanske kan hjälpa varandra. Det finns ju ingen möjlighet för andra i vår omgivning att förstå.


Månstråle

Min lillebror valde att avsluta sitt liv för en vecka sedan. Han efterlämnar fru och ett barn på 2 år. Han hade precis fyllt 38 år. Det är ett besked som är svårt att acceptera och det finns många frågetecken som vävs in i stor sorg , skuld och till viss del skam. Svårt för våra åldriga föräldrar att förstå- känns så tragiskt att de ska behöva ta farväl av sin yngste son- det kan inte vara naturens mening. Han somnade in i vinterkylan – ensam och förtvivlad. Vila i frid , lillebror!/din ”syrran”


storasyster

Månstråle! Jag miste min lillebror för ett år sedan. Föstår din vånda och din frustration. Ingen av oss i närheten/familjen misstänkte något…. Delar din sorg….. Kram!


Mia

Igår va det alla hjärtans dag och jag skulle vilja gett dig 3 röda rosor för att jag älskar dig! Det kommer jag alltid göra. Det närmar sig 2 år nu. E inte klokt! Jag saknar dig mer än du anar. Har så mycket jag vill säga dig. Jag drömmer om att du hör mig. Pratar ofta med dig. Livet fortsätter på nått konstigt sätt men en sak lovar jag inte en dag går förbi utan att jag tänker på dig!


Annika Saari

Hej alla anhöriga, medsystrar- och bröder i sorg. Jag heter Annika och på onsdagar udda veckor finns jag på spes i Stockholms, lokaler mellan kl 14 – 16. Adress finns här på hemsidan. Våra dörrar är öppna för Er som har mist någon Ni älskar. Kanske just Du har funderat på om du orkar komma? Hos oss finns en plats för Din sorg. Du har en möjlighet att bara vara Du och slippa krav från omgivningen, om så bara för ett par timmar. Hos oss möter du andra som vet vad Du går igenom och Du kan finna stöd och en känsla av att inte vara så ensam. Våra träffar är helt kravlösa och man lyssnar eller berättar om det man orkar. Att försöka förstå det overkliga som hänt tar tid och kraft och är smärtsamt. Jag hälsar Er varmt välkomna, kanske ett besök hos oss blir det som gör lite skillnad. Välkomna!


Kirsti

Hej! Den 6 mars blir det 5 år sedan våran dotter tog sitt liv. Hon blev 38 år. Hon var min bästa väninna. Vi saknar henne oehört mycket.Saknaden växer med åren. Vi älskar dig. Mamma


Ulrika

Tips om en ny bok: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037628X


mac

Älskade son,du lämnade mig o din bror den 1/01/2012 du hade pressis fyllt 25 år.Kan inte förstå varför detta hände mitt hjärta.Varför fick jag inte veta vad du gick igenom?Mamma älskar dig så mycket,saknaden är så stor,frågorna så många. Jag är hos dig varje dag Mac,jag sitter vid din grav och håller dig sällskap,pratar med dig,planterar vackra blommor som du älskade,lysnar på fåglarna och undrar om du har funnit frid vännen?Jag hoppas att du har det bättre nu,det är det ända som håller mig vid liv.Jag har din bror bara 26 år, kvar i livet som jag måste finnas för och stödja.Vill så hjärna komma till dig snart mitt älskade barn,vill kramma dig,vill se dig le, vill höra din röst.Tänker på dig varje sekund som går mitt lilla barn, mitt liv.Mamma saknar dig Mac!


Annan

En bästa vän skickade denna text till mig när min lillebror tog sitt liv…. Döden betyder ingenting Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som Du alltid gjort. Ändra inte Ditt tonfall, Håll sorgen borta från Din röst. Sluta inte skratta åt våra genensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst Utan spår av skuggor. Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära. Allt är väl. Den e så vacker…..3 månader senare tog min vän som skickat texten livet av sig……


Åsa

Ensam….ensam.. Människor runt mig, men ändå så ensam. Saknar honom så, varför gjorde du så. Du lämnade mig, dina barn….du mådde inte bra, men ändå – du hade kunnat få mer hjälp. Jag förstod inte, önskar så innerligt att jag hade gjort det! Försöker gå vidare, hitta en ny väg, kämpar, men det är inte lätt. Nu har det gått drygt ett år och många runt mig tycker att det borde vara ”över”. Önskar att allt vore annorlunda och jag lider när jag ser barnen sakna dig och må dåligt – lider in i benmärgen.


Ulrika

Till Åsa och alla andra… Ja, visst är man ensam…så ensam i sin sorg, folk runt omkring undviker nästan som om man bar på en smitta. Precis så skriver Marcus Birro i denna krönika som jag hittade igår i Expressen. Så bra men tråkigt nog sann. http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-nar-en-sorg-gatt-over-ar-den-magiskt-vacker-att-ha-i-sin-hand/


En Mamma

Tänker, saknar dig, älskade dotter….


Mia

Tiden har gått nu 2,5 år fö å va exakt. Att få genomlida vad du utsatt mig för kan jag ibland bli så ledsen för. Hur kan man lita på en man igen? Har ju träffat nån men klarar knappt av detta. Kankse lämnar han mig för all kaos inom mig. För min oförmåga att lita på honom.Så fort det blir allvar så hittar jag en utväg. Bråkar å skriker mest för jag e rädd å släppa för nära. Du svek ju mig så otroligt. Jag älskade ju dig. Hur skall man våga älska igen? Kunna släppa alla murar å våga lita på. Ursch idag är jag så ledsen. Jag sknar dig men vill gå vidare nu. Han älskar ju mig. Jag vet att du där upp i himlen vill att jag skall få må bra, vill att jag skall leva och le. Men efter vad du gjort så e de svårt. Ursch och fy 🙁


Ulrika

Till Mia! Visst är man sårad och bränd, jag förstår dig så väl. Har du fått prata ut om allt kring dödsfallet? Traumat blir ju som en jäkla ovän om man inte fått bearbeta eller hur jag ska uttrycka mig? Tänker på dig och hoppas du vågar möta kärleken en dag…fullt ut!


Anne Rasikari

Hej, Skönt att det finns en förening för oss alla och anhöriga som mist ens närmaste genom självmord. Det känns som en livlina att hänga fast vid. Också bra att veta att det finns andra med samma öde. Jätte bra att det finns träff möjligheter också. Saknaden och det värsta känslorna kommer emellanåt fortfarande trots att det är 7 och ett halvt år sedan. Jag ska försöka komma på en av era veckovis träffarna när mina flyttbestyr är över. Tills dess säger jag sköt om Er bäst det går. Vänligen Anne


Karina

Det har gått 16 dagar sen min älskade storasyster tog sitt liv och jag tror jag blir tokig


En dotter

Mamma. Det du gett mig kan ingen ta ifrån mig. Du lever inom mig. Jag älskar dig.


Hanna Larsson

”Blott ett skal” Jag är ingen människa Jag är blott ett skal Jag lever inte Jag existerar bara


Lilla jag

Till min älskade bror o en till! Varför lämnade du mig, jag behöver ju dig. Du vet hur mycket jag kämpat och du likså. Varför gav du dig iväg, jag kan inte förstå. Du lovade att aldrig lämna mig och min son. Men nu sitter jag här och tittar upp mot himlen där uppe är ni nu två. Två som gick för tidigt, två som valde samma väg. Även fast sorgen plågar mig så, så hoppas jag ni båda två skrattar era skratt så himlen får höra. Min fina bror du lever alltid i mitt hjärta du finns hos mig här, men njut nu av himmelriket och ta hand om min vän. Snälla skratta och må bra nu, han och du. Vi glömmer er aldrig och saknar er så. Kram/ från lilla mig Hur stor är sannorlikheten att man förlorar två i denna hemska utväg?


Pirjo Stråte

Tyvärr är vi många inom SPES som förlorat fler kära genom suicid. Jag förlorade både min son och min man men vi är inga UFO´n för det. Ingen är vaxinerad mot psykisk ohälsa eller svåra händelser i livet som kan få en person att tappa fotfästet i tillvaron. Livet är skört, tänk om vi kunde förstå det från början och vara rädda om varandra för det enda viktiga i livet är goda, kärleksfulla och respektfulla relationer. Det är den verkliga rikedomen som man mår bra av.


Sussie

Hej! Det är snart 5 år sedan min son tog livet av sig. Det känns absolut inte som det var så länge sedan. Jag har länge tänkt kontakta SPES men har inte orkat eller vågat! Det skrämmer mig lite att träffa andra människor som varit med om samma typ av upplevelse. Vad ska jag säga, hur ska jag bete mig! Varför kommer hon efter nästan 5 år antar jag att de som är där tänker. Jag lever varje dag med att min son hängde sig och de känslor och den fruktansvärda ångest han måste ha haft innan och då han gjorde det! Det gör så djävla ont!!! För jag vet att han hade en oerhörd ångest och jag fanns inte där fär att fånga upp honom! Jag saknar och älskar honom så otroligt mycket och klandrar mig själv om, om och om igen!


Karolina

Jag kan inte se dig. Du syns inte i mitt minne. Jag kan inte höra din röst, inte återkalla dina gester eller ditt skratt. Jag har inte glömt, det är bara det att jag inte kan minnas. Men jag känner dig. Hur du sitter här på soffans armstöd med ena handen i den andra. Hur din blick vilar på mitt ansikte när jag kämpar med saknaden, med gråten, med förtvivlan. Jag känner hur du sitter med mig som om du väntar på något. Jag som förut var bara ett skal är nu en människa. Jag kan se att solen skiner, och jag känner det. Jag kan äta mat och njuta av att den har en smak. Jag känner doften av vår, men allt känns annorlunda än förut. Jag upplever inte bara med syn, hörsel och känsel. Jag har ytterligare ett sinne. Sorgen. Och jag har ytterligare ett organ i min kropp. Saknaden. Allt är annorlunda, för jag är inte densamma.


Nyckelpigan

En dag fanns du inte mer. Du som gav mig den största lyckan jag upplevt. Jag trodde att jag älskat förut. Att jag njutit av kärleken. Med dig öppnade sig en ny värld. Jag svävade lycklig i ett honungshav och intensivt levande. Du och jag var allt som var viktigt. Jag hade kunnat offra allt för dig. Jag visste inte att man kunde känna så innan vi blev vi. Jag hade hört talas om det men aldrig tidigare förstått. Att det kunde vara så det kunde kännas. Du lärde mig hur det kan kännas att älska. Jag hade kunnat offra vad som helst för din skull. En dag valde du att lämna mig. Att lämna mig. Att lämna barnen. Eller valde du? Valde du verkligen? Var det ett val? Kan man välja så? Du fanns plötsligt inte mer. Hur kunde du vara borta? Du som var så intensivt levande? Det kändes som om jag fått en arm amputerad utan bedövning. Jag kunde inte längre leva. Smärtan var för stor och jag ville bara återförenas med dig. Talade med dig. Kände din närvaro. Nu hör jag dig inte längre. Nu är du verkligen borta. Jag har fyllt mitt liv med annat. Andra människor andra intressen annat att göra. Kärleken du lät mig uppleva har jag inte glömt men jag kan inte längre känna i mig hur det kändes. Vet bara att det var någonting så stort att jag inte visste att det kunde kännas så. Men hur var det egentligen? Kanske är det bra att jag inte riktigt kan minnas det för då skulle smärtan och saknaden åter bli så ylandes stark. Solen värmen ljuset är åter här. Jag är kvar och kan se och njuta av våren. Det kan inte du. Jag överlevde. Det gjorde inte du. Jag var starkast. Det är den starkaste som får lida mest. Nu har du det bra var du än är. Jag är fortfarande här. Tack för att du fanns hos mig en tid. Jag önskar du hade orkat vara kvar. Sov gott.


Anonym

Min lillebror är död. Han var allt för mig. Jag orkar inte leva utan honom. Orkar inte leva med vetskapen om hur han led.


Pirjo Stråte

Hej anonym Det är en del av sorgen att vi känner så ibland eftersom vi inte kan tro att vi någonsin kommer att kunna leva ett vanligt liv igen, aldrig känna något annat än skuld och smärta. Din bror ville inte förstöra ditt liv han ville inte ta ditt liv med sig. Du mår nu lika dåligt som din bror gjorde men du måste tänka efter, vill du ge dubbel smärta till dom som älskar dig, nu när du vet hur det känns. SPES unddom startar en syskongrupp nu på onsdag den 17/4 kl. 18.00. Kom dit ni kan stötta varandra, tro mig det går att överleva fast ibland överlever man minut för minut ibland timme för timme. En dag kanske du orkar göra något för andra som gör att din brors död inte var förgäves utan att din erfarenhet kan rädda liv istället. Vi på SPES har alla varit där du är nu. Kom på onsdag, låt oss få vara din livlina. Ring till mig om du behöver prata 070 499 93 17. Med styrkekramar Pirjo


Karin Johansson

Anonym Det är som Pirjo skriver att vi alla känner som du när det nyss har hänt. Det är därför bra om du tar kontakt med SPES i Stockholm om du bor där. Där får du träffa andra som varit med om detsamma och som kan stötta dig i din sorg o förtvivlan. Gå även in på www.självmordsupplysningen.se och chatta med andra ungdomar om du känner att du behöver!Vi i SPES har också en fb-grupp, Riksförbundet SPES heter den, gå in där så får du träffa många som liksom du förlorat en bror. Varm kram!


Mamma till fyra ljuvliga

Älskade dotter. Prästen säger att ”om” inte finns men för mig gör det det. ”Om” jag gjort si, och ”om” jag gjort så, hade du levt idag då? Saknar dig så jag går sönder. På fredag är din begravning. Älskade unge, ge mig styrka att orka. Du finns för evigt med mig….. Mamma


Anonym

Tack för både stöd och information. Jag tänker gå på syskonträffen imorgon och ser fram emot det.


Pirjo Stråte

Du är hjärtligt välkommen


Hans

En viktig og god nettside. Hvil i fred Micke.


Antina

Tack för att den här sidan finns där man kan skriva vad man känner. ha en trevlig sommar


Antina

Hej Anki jag befinner mig i samma situation som du gör/ gjorde jag är nu ensam med två barn efter att deras pappa tagit sitt liv. Om du vill så får du skicka ett e-post till korpen57@hotmail.com kram antina


Pirjo Stråte

Hej alla Om det finns behov så ordnar jag extra ”Öppen träffpunkt” i sommar när jag är hemma eller träffar er ensamma. Hör av er till mig. Jag vet att sorgen inte tar semester. Med styrkekramar till er alla Pirjo


anonym

Tack för att det blir en träff i Luleå den 16 juni. Vi är nog flera som befinner oss i samma situation, som behöver hjälp och stöd att gå vidare i livet.


Pirjo Stråte

Vi behöver varandra att spegla oss i, se att jag är inte ensam och att det går att överleva trots att det inte känns så. Vi får vara varandras ”kryckor” på vägen. Med styrkekramar Pirjo


Manuel Ogando

Min älskade son Rasmus tog sitt liv 8 maj 2013, 21 år gammal. Hur lever man resten av livet med smärtan saknaden sorgen???


Pirjo Stråte

Hej Manuel Den frågan ställde jag mig ofta under första åren när min 20 årige son tog sitt liv 1997. Vissa dagar överlever man minut för minut vissa timme för timme och ibland lyckas man överleva en hel dag. Det är enbart tiden som verkar för oss. Man kommer aldrig över sorgen utan man måste lära sig att leva med den. Sorgen är kärlekens pris. SPES var min livlina, att träffa andra i samma situation ger trygghet, förstå att jag är inte ensam och att det går att överleva fast det inte känns så.


Lil

År 2005!så många år har gått sen jag senast hörde din röst, kära syster. Mycket har hänt och du är mormor och kommer att bli till en ytterligare underbart barn. tänk så mycket du missar, du skulle vara ¨så stolt över dina barn och barnbarn ´kära syster. din endaste syster.


Emma

1 månad har gått sen jag fick samtalet av min pappa som grät och sa att Emil är död. Emil är min 2 år yngre bror. Jag har fortfarande inte fattat vad som har hänt och jag går fortfarande bara runt i ett vakum och försöker förstå nått som jag ALDRIG kommer att förstå. Halva jag är borta, halva min identitet är borta och jag undrar om man nånsin kommer känna lycka på riktigt igen! Tomhet har precis fått en helt ny innebörd. Tack SPES för att finns, jag ser fram i mot och träffa fler som vet vad jag pratar om.


Kerstin Halvarsson

Min systerdotter som var 16 år tog livet av sig genom att lägga sig på en räls. Hennes pappa var brandman och var med och hittade henne. Min syster har aldrig kommit över sorgen och har nyligen avlidit. Min syster önskade en begravning som var en kopia av hennes dotters. Jag har aldrig kunnat prata med någon om min systerdotters död. Allt revs upp igen när min syster begravdes. När jag är vid någon järnväg eller tunnelbana tänker jag ofta på hur det kändes för min systerdotter när hon låg på spåret. Finns det någon grupp som jag kan träffa och få prata med. Jag mår inget vidare bra. Dessutom har jag en tonårsdotter som jag oroar mig för.


Pirjo Stråte

”Öppen träffpunkt” startar nästa vecka onsdagen den 14/8 kl. 18.00. Syskongruppen är också den 14/8 kl. 18.00 Vi sitter över en kvällsfika och pratar med varandra, hos oss är man på sina egna villkor, man kan tala eller bara vara tyst och lyssna. Man känner igen sig i andras berättelser och upptäcker att det går att överleva och att man inte är ensam om denna hemska traumatiska ”helvete” som man kastats i. Ni är varmt välkomna, om det känns svårt att komma in ensam, ring 070 499 93 17 så kommer jag och möter dig på parkeringen så följs vi åt in. Med varma styrkeramar Pirjo


En Mamma

Läser och känner er smärta….. Min dotter valde att ta sitt liv för ca 6 1/2 år sedan, hon låg också på en räls…nyss 19 år…….. Den första tiden är som ett chocktillstånd…knappt möjligt att ”ta in” att ens dotter/son, anhörig är borta, död, aldrig mer ska man få träffas, känna närhet…se dem!!!!! Så oerhört tufft, smärtsamt och outhärdligt……. Sen tar begravnings förberedelser över….då kunde jag på något konstigt sätt ”överleva”….sen tiden efter……så svår, så smärtsam, så ENSAM…….. I princip alla försvan(2-3 personer som jag anser vara mina närmaste idag)..ingen vågade/kunde/ville inte höra av sig på ngt sätt….ännu en smärta!!!! Jag tror jag på ngt sätt ”klarade” första tiden enbart på grund av min ena dotter som var 2, den minsta som jag bar(5 mån gravid)….jag var tvungen att sova, äta, hämta dottern på förskola etc…….. På ngt konstigt sätt så går dagen-dagarna- månaderna och åren…från början förstår man det inte….. Många tror att sorgen ska ”gå över”…men den går i sjok…plötsligt ”tar den över”….var o när som helst….har lärt mig att då får det vara så…inte ursäkta mig…. Familj och vänner kan INTE förstå eller vill inte förstå och se…. Födelsedagar, högtidsdagar, dödsdagen….väcker smärta och sorg….. Min familj och jag mår så bra vi kan och vi kämpar på….inte alltid lätt men det går…. Tänker och känner med er alla. Ta hand om er!


Anhörig

Är så ledsen och trasig att jag vill kräkas


Lena

Jag vill tacka för helgen på Marholmen. Det var så fint och bra att umgås med alla som har lika erfarenhet med förlust av en nära anhörig. Fantastiskt väder, god mat och goda samtal. På lördagskvällen tände vi ljus på stranden till minne. Det kändes så bra! Tack SPES och alla goa människor för tre härliga dagar.


Syster

http://minlillebror.bloggo.nu


Nisse

September 2013, men min tid har stannat på 2007 då far lämnade oss med alla frågetecken och saknaden. Ibland ramlar allt över en precis som då, även om det känns lite mildare ibland. Längesen jag var på någon träff men det var det som hjälpte mig vidare och att jag idag kan hantera allt. Tack Pirjo, Karin och övriga. Så till er som funderar, gå på en träff, ett sätt att vandra vidare i livet. Skall dock komma till er i höst. ses. Nisse


Ulrika

Till en mamma 29 Augusti 2013 15:49 Ja nog går tiden fort, bara att se på inlägget du skrev. Det har ännu gått en månad i våra liv. Jag tänker på en sak du skrev, om vänner som ”försvinner” Visst är det märkligt. Det måste finnas fler som upplevt samma sak? 4 av mina ”närmaste” vänner försvann. Dessa var de som jag umgicks med så ofta som möjligt, vi träffades så ofta vi kunde och orkade, vi pratade i alla fall varannan vecka men messade ofta varann, snudd på var och varannan dag. Plötsligt hände det som inte ska hända. En mycket kär familjemedlem lämnade mig. Den fruktansvärt grymma tid som följde vet ju alla här hur den var. Förfärlig. Då behöver man sina vänner. Eller hur? Jag och mina vänner talades vid under dödsdagen och likaså dagen efter men sen blev det tunt med gehör. Inga svar på mina mess, inget svar på mina samtal (och de kom inte oftare än innan tragedin) Vet inte vad jag vill ha sagt med detta men det borde belysas mer. Inte att kasta skuld på vänner som sviker men att få fram ett budskap om en ”grundläggande info/utbildning” om vad man bör tänka på när en kär vän mist någon. Vi har ju alla dessa sociala medier..där skulle man kunna starta något. Herregud,jag menar inte att människor ska sitta mangrant som något slags 24-7 stöd men att man ändå uppmärksammar på att finnas där för någon som mist. Man behöver bara lyfta luren, säga hej, resten går av sig själv, det är oftast den sörjande som behöver prata så man behöver ej vara rädd. Många är nog rädda för att prata men som jag skrev, i regel är det den som mist som behöver ösa ur sig. Vad säger ni här inne? Varm stödjande kram


Ylva

Hej! Jag heter Ylva och är en helt ensamstående förälder till två barn 10 och 6 år gamla. Min sambo och jag var i början på en separation då han blev psykiskt instabil igen. Jag har under några år misstänkt att han var bipolär men det har inte konstaterats av vården. Han tog sitt liv den 23 juni i år. Det var en chock! Barnen har ingen pappa och jag är helt ensam med ansvaret att ta hand om dom på bästa sätt i detta fruktansvärda trauma. Finns det någon annan förälder som är i samma situation? Jag skulle behöva dela tankar och erfarenheter med någon som förstår precis vad jag går igenom. Du får gärna maila Tacksam för svar Ylva


Horisont

Allt är så stilla, jag hoppas att det är din frid jag känner i min bottenlösa sorg och förtvivlan. Hur stor din smärta var kunde jag inte förstå. Alla mörka tankar så kraftfulla. Varför sökte du inte mig i mörkret? Jag skulle burit dig i min famn som när du var liten. Vi såg dig och vi älskade dig. Vill att du står utanför dörren och vara förvånad över all uppståndelse som har blivit. Lugnat mig och sagt att allt är bra och att jag måste förstå att du finns. Jag trodde på dina ord, dina glada meddelanden och kände lycka. Inser att det var så du ville ha det. Du tänkte ju alltid först på andra. Respekterar dig som alltid men kommer alltid sakna dig.


Elin

16/10 2013. Min Pappas 67:e födelsedag. Jag saknar dig något vansinnigt! Minnet av dig bleknar inte, jag kan fortfarande höra din röst och minnas din doft. Det gör så ont att inte kunna ringa dig utan istället få åka till en kyrkogård för att plantera blommor. Smärtan och saknaden avtar inte, de byter endast skepnad. Snart 4 år sedan du valde bort livet. Lika oförståeligt fortfarande. Jag älskar dig så!


Helena

Vill bara säga att det kändes väldigt skönt och lättande att igårkväll få sitta med andra i liknande sits, att kunna känna igen sig i olika känslor, att få dela med andra som förstår som verkligen förstår. Gick hem med djup dov tung huvudvärk men vaknade imorse två timmar tidigare än vanligt och kände mig lite nyfiken på hur denna dag kommer bli, hmm… En dag i taget, inte rusa fram utan gå lugnt. Tack för att jag fick vara med och jag återkommer. Hur det än är så behöver man människor som varit med i just det där som inte alltid går att klä i ord, men som går att göra senare när man gått vidare på sin livsväg.


Pirjo

Vad skönt att höra Helena. Med styrkekramar. Pirjo


Helena

En urtrist höstdag som vändes till en nyttodag då jag tog tag i att stryka. Under tiden såg och lyssnade jag på URPlay som är en mycket informativ TV kanal. En man Einar Plyhn från Norge berättade om sin bok han skrivit ‘Efter självmordet-vägen vidare’. Där han tar upp om hur vården i dag inte vet så mycket om hur man hjälper den/de som blir kvar, vilket inte förvånar mig speciellt. Men det jag vill ha sagt är att jag tror att hans bok kan stötta och hjälpa många av oss som blivit kvar och många av oss behöver kanske lite ledsagning till att orka vandra på ‘vägen vidare’. Det kändes för mig väldigt bra på olika sätt att höra honom berätta.


Miss You

Står här lika frågande nu som då: vad var det som hände? Hur kunde det bli så här? Varför sa du inget? Varför Mamma? Varför?! Chocken har lagt sig, byts ut mot en enorm saknad! Och stundvis ilska!! Det gör mig så ont! Så ont att tänka att min egen mamma valde att avsluta sitt liv! Lämna mig &amp; mina syskon och alla 8 barnbarn. Även om obduktions protokollet snart kommer, så kommer det inte ge oss något mer svar än det vi redan vet. Inget brev! Om hon ändå hade lämnat ett brev med en förklaring! Gjorde hon detta i ett ”klart tillstånd” eller var det biverkningar av antidepressiva tabletterna? Det är en stor skillnad! Även om det inte spelar så stor roll-hon tog ju ändå sitt liv! Avskyr denna ovisshet-Hur hanterar man att man aldrig kommer få ett svar? Det stör mig att jag kommer på mig själv att jag ska ringa min mamma &amp; åter igen bli på mindre om att det inte går! Att jag aldrig mer kommer kunna prata med henne-aldrig mer få höra hennes röst!! Ena stunden känns allt så verkligt &amp; jag förstår hur hon har tänkt &amp; varför. Men nästa stund slås allt omkull &amp; jag är åter oförstående. Varför Mamma? Varför?!


veronica lund

Saknar de ljusa stunderna Mamma du dog dagen innan min lille skulle fylla 7 år; 17/2-2013. Jag visste inte om allt som du dolt för mig förrän du var borta. Att du mådde dåligt och va fångad av rutiner som skulle passa i rätt följd det var jag sedan gammalt bekant med sen jag växte upp. Men jag visste inte när du levde att du ej var kompetent till att göra vissa saker. Du hade ingen insikt i att du var sjuk utan levde i en helt annan Värld som var fylld av ondska. Tänker då och då att om vi befann oss inom samma väggar som du befann dej då hade vi nog varit lika olyckliga som du… Nu är du fri och inte längre vingklippt av sjukdom… Jag älskar dej mamma….och är ledsen över att jag inte fick säga det så att det landade direkt in i ditt hjärta!


Maya

Hej! Mitt namn är Maya och förlorade min lillasyster för två veckor sedan genom självmord. Min svägerska hittade eran sida och föreslog att jag skulle ta kontakt med er! Vet inte riktigt var jag ska ta vägen och hur jag ska hå vidare, känner mig bara tom! Såg att ni hade möte ikväll, är det bara att komma förbi? Kan vara skönt att få prata med människor som gått igenom samma sak. Mvh Maya


Förlorad

Det har gått nio månader och jag är fortfarande under isen. Jag jobbar men ligger till sängs resten av tiden. Tänk på alla människor som älskar livet men plötsligt dör i hjärnblödning. Om det fanns någon rättvisa skulle de som hatar livet få dö en naturlig plötslig död. Men det fungerar inte så. Det finns ingen rättvisa och det finns framförallt ingen gud.


Karin Johansson

Till förlorad Du skriver att det gått nio månader och du är fortfarande under isen. Det är ju så det är och kan kännas länge. Att förlora någon i självmord är att förlora en del av sig själv som man aldrig får tillbaka. Man får sakta och på skakiga ben bygga upp ett ny del av sig själv. Man känner ju sig amputerad på något sätt och det är inte konstigt för det är det värsta som kan hända som ju hänt! Livet blir aldrig detsamma! Men det kan bli ganska bra, tro mig. Det har gått 9 ½ år sedan vi förlorade vår dotter och mitt barnbarn sin mamma, mina andra barn sin syster. Det har varit kaos omkring oss i några år. Men vi har fått bra stöd (efter mycket om o men!) Eftersom vi blev vårdnadshavare till vårt barnbarn så hade vi turen att få en helt underbar familjehemssekreterare som såg till att vi fick det stöd vi behöver och har hjälpt oss o finns där fortfarande i bakgrunden men numera som en vän om vi skulle behöva hjälp med något. Livet fortsätter men inte utan smärta o sorg!Det du behöver nu är mycket stöd av andra! Du får gärna höra av dig om du vill på min mailadress, ring också till SPES tel jour när det känns jobbigt, vi har öppet varje kväll mellan 19-22 tel nr 08-345873 el gå in på vår facebookgrupp där vi är många, många som stöttar varandra! Många tycker det är en enorm lättnad när det hittat dit! Det finns sätt att orka ta sig igenom sorgen o saknaden och ta med sig fina minnen av den man mist och så småningom kunna känna glädje för att just jag fick möjlighet att älska o bli älskad av just den människan men det tar tid och det är ett tungt arbete men med stöd orkar man! Varm kram från en medmänniska som varit där du är nu! Karin


Karin Johansson

Här kommer länken till Riksförbundet SPES facebookgrupp för er som inte vet att där finns det mycket stöd och hjälp att få av andra som också mist i självmord. Välkomna in!/ Karin https://www.facebook.com/groups/www.spes.se/


Anna

Älskade bror, det var du och jag, mamma och pappa fanns ju inte. Vi var bästa vänner, vi fanns för varandra hela tiden. Sen orkade du inte mer och någonstans förstår jag dig men vad ska jag göra utan dig? Det har gått mer än ett år men jag saknar dig så mitt hjärta är söndertrasat. Så många gånger jag tänkt om jag gör som du får vi vara tillsammans igen, jag skulle göra vad som helst för ett ögonblick med dig igen. Skratta, fjanta oss eller bara prata. Någonstans kanske du tänkte att du ville släppa mig fri från allt negativt genom att försvinna. Jag älskar dig in i döden min älskade bror och ibland vet jag inte hur jag ska gå vidare. 29 år är du för evigt. / Anna


Syster

Anna. Jag känner likadant som dig. Jag lever inte, finns bara. Jag orkar inget göra.


Marko 2014-02-03

2014-02-03 Det har gått precis en vecka. En vecka som varit som tio år. Sju helvetiska dagar sedan jag din levnadskamrat i 20 år hittade dig livlös utan puls i badkaret i ditt hem. Jag förstod att något var fullständigt fel då ytterdörren var olåst. Akutläkarbil, ambulans och brandkår larmades och kom med kallt blått ljus som inte kunde skänka livet åter. Inget konstigt alls för när jag såg dig först…. såg jag ju själv att livet flytt. Alla förstod att livet varit en pina för dig.De svåra sjukdomarna och vad den gränslösa kränkningen med utförsäkringen innebar för dig. För dig var det ju aldrig någon tröst att andra drabbats. Det var genant att gå på allmosor och det hade drabbat dig. Vi vanliga människor visste att du inte kunde jobba och depressionen hindrade dig från att följa våra folkvaldas regler…. Jag hade ur mitt hjärtas själ stöttat, hjälpt och hoppats att tiden läkte alla sår. Jag hade hoppats så mycket och så länge och så många år. Att du skulle få leva igen och se ljuset på våren se tulpanerna slå ut. Så blev det inte. Tiden läker inte alls såren…i ditt inre mörker hade någon redan sått ett svart frö som hunnit rota sig hårt i din själ. Vet inte hur länge eller varför. På måndagkvällen för sju dagar sedan slog det svarta monstret ut i sin fulla skepnad. Inget kunde stoppa det. Den fick kraft från tre snillrika rötter så livet bara slocknade och ebbade ut.. tyst, kallt och kliniskt uträknat. Du berättade aldrig om dina planer för oss men vi förstod att livet inte alls blivit vad du önskat. Du gav oss ledtrådar, olika till alla och förvirrande men vi förstod inte pusslet ensamma. Nu i mörkret tillsammans när vi sätter ihop allt kan vi se hela landskapet och mer därtill. Jag hoppas du får kärleken där du nu är……Jag kräver det ! Kom ihåg våra resor i djunglerna,solningen i skärgården, karnevalen i Rio och Fillipinernas övärld. Tänk på vattenormarna på hotellbryggan och den gin och tonic vi tog på eftermiddagarna. Tänk på Tub Khaek där vi solade med Churat och hennes hund. Hummerfisket och bläckfiskfiskfisket utanför Krabi. Tänk på alla rhododendron du planterade och glöm inte Moltaz fruktansvärda ormbett. Ture som kissa inne som valp. Tänk på Ingrid som älskade dig och vårt kära hus i skärgården. Och att jag var framförallt att jag var lite glömsk. Jag kommer minnas dig och allt vi gjort varje dag så länge jag lever. Vila i frid Thomas och jag hoppas att allt är bra nu. Verkligen bra. Vi saknar dig förtvivlat och sorgen kommer till mig samma tid varje kväll då jag hittade dig. Vid åtta på kvällen är luften kvävande och svår att andas. Maktlösheten oändligt stor. Men framför är sorgen oändlig ty vi inte kunde hindra det svarta fröet från att slå rot och släcka ditt liv. Din älskade Marko


En Mamma

Idag skulle min förstfödda dotter Sofie fyllt 26 år om hon funnits kvar här hos mig….. Känns som igår då jag hade henne i min famn…. Snart har 7 år gått sedan Sofie valde att avsluta sitt liv….i perioder så svårt att härda ut, då smärtan slår till…. Känner mig helt ensam, trots att det finns familj och vänner tunt omkring…..men ingen vill ”störa”…. Älskar och Saknar dig Sofie // Mamma


Karin Johansson

Välkomna till SPES-gruppen på Facebook där finns f n 650 medlemmar som mist i självmord och som stöttar och hjälper varandra i sorgen efter den man mist. / Karin (Admin för gruppen) https://www.facebook.com/groups/www.spes.se/


Marko

Man måste skriva för annars slutar man leva och det känns bäst att skriva här. Nu har det gått tre veckor sedan det hände där jag inte kunde rädda dig mer..Det var ditt helt oförklarliga beslut och skräcken att möta det igen återkommer dagligen. Sorgen är som en djup mörk avgrund och det känns som betongklumpen i bröstet växer och så småningom kommer spränga bröstkorgen och riva ut hjärtat ur sin trygga plats. Skall det aldrig ta slut? Kommer det vara så hela livet ? Jag som har så stort hjärta och ändå fortsatte älska dig..på håll men ändå så nära. Allt praktiskt verkar ordnat och löst !! Vi har hjälpts åt att plocka fixa tömma din lägenhet. Så många minnen dyker upp. Postogram på din trettioårsdag när vi hade hundratalet gäster. Bilder från Paris vid Eiffeltornet. Gamla räkningar från förr som borde slängts för länge sedan. Inte minst bilder på Moltaz din egen strävhåriga tax då han var valp och pussa dig på mun. Han krafsa dig på benen ! Trodde du nånsin att du skulle gå före honom ? Det gjorde inte jag. Idag är Moltaz sju och fyller åtta. Med sina varma bruna ögon frågar han mig varje dag. När får jag åka till Thomas ! När skall han leka med mig ! Min riktiga husse. Moltaz sover och äter och förmodligen sörjer han mer än vi kan ana. Han söker efter sin husse med näsan som inte finns mer. Han luktar på dina saker som vi sparat. Hur skall jag kunna trösta Moltaz ? Vad skall jag göra ? Frågan som bultar i tinningen dagligen är varför ? varför ? varför ? och det tar inte slut förrän natten kommer som befrielse. Jobbet och gymmet finns ju! Där kan man vara fri från ett tag. Kunde jag gjort något mer och överlistat dina planer…Förmodligen inte ! Jag funderar varje dag, varje andetag och när jag blundar. Varför kunde du inte lämna oss en ledtråd eller ett spår så vi hade förstått och kunna göra något!! Du sade det kanske ändå men vi hann inte lyssna ?! Att du gav övergav Moltaz din ögonsten. Att du inte ville umgås med ens honom på slutet var kanske ett tecken som vi borde reagerat på. Din egen tax med kloka stabila ögon. Han kanske hade kunnat få dig på andra tankar. Vi tänker på dig varje dag. Vi vet att du var buddhist ditt meddelande i vardagsrummet med gula ljus, bilder på lotusblommor och Buddha bilder har gjort oss förvissade om en minnescermoni i Buddhas anda. Men varför ? Vila i frid Thomas !


Syster

Min lillasyster tog livet av sig november 2013, 21 år gammal. Har inte riktigt förstått än, att hon är död… Jag var den sista som träffade henne strax innan det hände. Lämnade henne fast att jag såg hur hon mådde. Känner stor skuld såklart men hade antagligen hänt förr eller senare… Livet känns som en lek/spel, och ibland känner jag en sådan likgiltighet till allt. Om jag inte haft min dotter kanske jag hade gått under… Någon annan som också förlorat ett syskon?


Oskar

Min syster gick bort för över 5år sen, 22 år gammal.. Det kändes för jävligt att bli ”äldre” än henne. Skulden är nog det svåraste att tackla men det går. Man får försöka hitta saker man tycker om fast det mesta känns likgiltigt. Samtalsgrupper har verkligen hjälpt mig med att försöka leva vidare.


Marko

Har inte skrivit på länge. Det känns meningslöst att skriva för hjälper det ? Kanske gör det ? annars var man nu ju inte här !! Det har gått fyra månader sedan du lämna oss… Fyra månader av frågor..varför ? När livet ändå är så kort.. Ja vem kan svara på det när du är borta !! Vila i frid Thomas !