Gästbok

Nu är det bara några få dagar kvar tills han fyller år. Klumpen imagen inför denna dag är stor. Hur orkar man? Hur skall man orka en födelsedag utan födelsedagsbarnet? En panik känsla växer inne i mig. Bara några få få dagar. Han va ju så ung. Varför valde han denna väg? Varför lämnade han oss? Jag kan aldrig förstå. Skuldkänslorna äter upp mig innefrån. Blir man av med de nångång? Eller lär man sig leva med de?
Allt jag ber och hoppas är att han nu mår bra. Och att han vet att vi alltid kommer älska honom.
varje dag är en kamp. Och denna dag som snart är här känns som mörk mörk djup depprimerande tunnel men en tunnel jag vill fylla med kärlek och göra denna dag till en speciell kärleksdag. Men ändå är jag så så rädd för denna dag.

Hej anonym
För mig har sorgen varit svår och stundtals outhärdlig. Men nu efter 1½ år är det betydligt lättare. Jag känner att jag kan börja rikta om min energi och mitt intresse mot andra saker och andra människor. Nya vänner, nya intressen. Den jag förlorat finns inte hela tiden i mina tankar. Det är som om jag har lämnat honom eller han har lämnat mig kanske? I början var det som om han fanns kvar i närheten, men nu är han borta och jag lever och jag vill leva och göra något. Det är som en stor lättnad. Jag tror man måste låta tiden gå och hoppas om att det en dag blir lättare. Jag säger inte att chocken och förlusten inte har förändrat mig för det har det gjort för alltid bara att jag nu börjar hitta tillbaka till ett liv som kan innehålla något annat än bara sorg och smärta. Önskar dig allt gott och kraft att våga hoppas! Kram!

Tack Signe och Karin!
Det känns skönt att höra att man klarar av det. Att man lär sig leva med det även om det inte känns så. Men det kommer ta tid har jag förstått. Och ibland undrar jag verkligen om jag klarar av denna smärta. Men ni har klarat, då vill oxå jag hoppas jag. Det gör bara så fuktansvärt ont, så ont att jag inte vet vad jag skall ta vägen.
Tack för att denna sida finns o tack för det stöd ni ger. Kram till er och alla därute som råkat ut för samma hemska sak.

Hej anonym och andra som erfarit samma sak.
Min förlust är 12 år gammal och det kanske verkar förmätet att till er säga:
Det blir bättre men det tar tid. Du kan inte göra
så mycket annat än att uthärda genom kärlek och förlåtelse...

Med kärlek
Signe

Anonym

Ibland får man bara stanna i den känslan och vara så ledsen som man känner sig. Sorg kan aldrig gömmas undan, den lever med oss i allt och för evigt men med åren så gör det mindre ont. Vi kan tänka tillbaka och t o m glädjas åt att vi fick den tid på jorden vi fick med den vi förlorat. Sorgen är kärlekens pris.
Att hitta ett nätverk där man kan prata om sin sorg o saknad, alla tankar o känslor i samband med förlusten är en förutsättning ibland för att klara detta. Vi finns för dig i SPES och vet alla hur det är. Du är välkommen till oss!

Kram! / Karin

Dagarna bara går. Och jag bär med mig vad som hänt mig. Omgivningen glömmer bort men det kan aldrig jag. Ibland mår jag bättre och blir så besviken när dippen kommer. Ibland orkar jag inte men vad gör man då???

Kram tillbaka till dig Karin!

Signe
Tårarna rinner faktiskt när jag ser det du skriver om din systers barn och hur ni verkligen finns där för dem. Vilken tur de barnen har som har sina mostrar! Har ju hand om min dotterdotter (vars mamma tog sitt liv för 6 år sedan) och jag har märkt att hennes moster betyder ju så mycket för henne också. Det blir ett speciellt band emellan dem! Hon kan ju också berätta om sin syster, liksom även jag o hennes morbror kan och det är en enorm trygghet för barnen!
Tack för att du delade med dig av dina sommarnattstankar! Varm kram!

Karin

Har ikväll talat med dem - min döda systers barn om att de alltid kan vända sig till mig och min yngre syster och fråga, vad som helst om sin mamma. Hur hon var som liten, vad hon tyckte om, roades av. Stort som smått för vi vet så mycket om vår stora syster som inte ens våra föräldrar har kännedom om. Alla söker sina rötter förr eller senare. De lyssnade intresserat, allvarligt och jag kunde skönja en längtan hos dem efter just detta, om vetskap. De är äldre nu, de förstår. Mina egna barn, de yngsta kom ner och vi talade alla om livet, döden, saknad, gravstenar och det slutade med att jag läste sagan Bubbelimuck....

Signes sen sommarnatt

Linda
När sådant sker som vi här varit med om så dör en del av en själv med den vi älskar. Livet blir aldrig detsamma igen utan vi får använda all den lilla energi vi har till att skapa ett nytt liv, kanske hitta nya vänner för våra värderingar ändras också så ibland får man sålla bland vänner också vilket kan vara en nog så smärtsam upptäckt att de man trodde skulle stå kvar vid ens sida inte gör det .
Min räddning var SPES och de fina personer jag träffade därigenom. Idag är mitt liv annorlunda. Jag ältar inte sorgen längre utan lever med den och alla vackra, roliga minnen av min dotter finns kvar inom mig. Det som rört vid ens hjärta glömmer man aldrig, läste jag någonstans och det stämmer.
Jag älskar livet, naturen, djur, min familj, barnbarn, det är
för deras skull jag bestämt mig för att överleva. Som bonus har jag även nya vänner som vet hur det är att mista någon. Med dem kan jag både skratta o gråta! De ger mig livet tillbaka, inte det liv jag hade men ett nytt o mera insiktsfullt liv!
Ge inte upp hoppet! Du är värdefull!
Kram!

Det har gått tio år sedan min pappa tog sitt liv, jag har bearbetat händelsen men det blir aldrig bättre. När pappa dog tog han mitt liv med sig, jag har inget liv kvar. Vad ska man ta sig till?

Anne-Marie

Det blir inte bättre av att mista någon nära, tvärtom. Men på något sätt överlever man fast man blir aldrig densamma, "Sorgen är kärlekens pris" är det någon som sagt och det stämmer.
Vi kommer aldrig över sorgen utan får leva med den sida vid sida och acceptera att den finns där till slut men det kan ta lång tid och för dig som det gått bara 1 år har just insikten infunnit sig, att du aldrig mera får träffa din syster. Det är fruktansvärt smärtsamt! Gå till SPES, tala om hur du tänker och känner, dela din sorg med andra.

Varm omtänksam kram till dig!

I morgon är det min systers födelsedag, vill gratta henne men vet inte hur. Hur kan jag glädjas åt hennes födelsedag 11/8 när den sakta övegår till hennes dödsdag.......klockan 03,27 12/8 2009 så tog hon sitt liv och lämnade mig kvar ensam med ett krossat hjärta. Alla säger att det blir lättare...men det blir det inte. Det är bara jag som blir duktigare på att dölja....smärtan är lika olidlig nu som då...jag vill bara följa efter min syster dit hon är. Jag är helt lämnad av min familj och ingen skulle märka om jag bara försvann....jag vill dö hos min syster, då kommer kanske de få som kommer sakna mig att förstå....

Tack Karin. Skall försöka komma på träffarna. Behöver det tror jag. E så fruktansvärt tungt ibland. Ursch.. men så småningom så blir det kankse lättare. Är glad ni finns. Och så imponerad att ni klarar er igenom detta.